Fonogramstödet – konstgjord andning eller syresättning av svenskt musikliv?

I vår serie krönikor från personer som är ordförande i våra arbets- och referensgrupper har turen nu kommit till Patric Kiraly, ordförande i arbetsgruppen för fonogramstöd. Fonogramstödet är Kulturrådets bidrag till professionellt utgivna inspelningar av musik och ljudkonst. Syftet med stödet är att främja ett allsidigt utbud av konstnärligt och kulturpolitiskt värdefulla musikutgivningar. Kan eller bör musikaliska kvaliteter mätas i publikframgång? Det är en av frågorna som Patric ställer sig i sin krönika.


Två gånger om året skickas det ut en iPod fylld med 300-350 album till ledamöter i arbetsgruppen för fonogramstöd. Med, vad jag kommit att erfara, en känsla av såväl fasa som barnslig förtjusning öppnas dessa paket runtom i landet och ledamöterna hugger in med intensiv lyssning.

Jag har nu hunnit få det fullmatade paketet i brevlådan fem gånger, och minns den första gången jag tog emot det. Mitt lyssningsuppdrag var främst inriktat mot området populärmusik – ett område som jag alltid ansett mig ha både djup och bred koll inom och som jag också hade arbetat länge med i och med mitt dåvarande arbete som producent på Uppsala konsert och kongress. Ändå hade jag aldrig tidigare hört talas om hälften av artisterna i detta albumpaket. Bilden av mig själv som någon som var ständigt uppdaterad på det nya och ännu oupptäckta utmanades. Vidden av den stora mängd musik som aldrig förmår nå ut till en större lyssnarskara blev tydligare för mig. 

I sig är det inte särskilt förvånande – det görs otroligt mycket musik ”där ute” och det blir svårare att nå genom bruset. En del av utmaningen, som jag ser det, består i att många skivbolag/artister inte lyckas nå igenom de filter som idag existerar i form av media, PR-bolag eller majorbolagens starka ekonomi. Det finns en stor del som varken har kunskap, ekonomiska muskler eller för del delen intresset av att vara en del av detta maskineri. 

Då, i min första omgång i fonogramstödsgruppen, när vi efter fyra dagars intensiva diskussioner, överväganden och ställningstaganden, kommit fram till vilka drygt 70 artister vi skulle ge bifall, gjorde jag en snabb analys: hur många av dessa hade jag kunnat presentera som möjliga artister att boka för konsert på min dåvarande arbetsplats, Uppsala Konsert och Kongress? Jag vill minnas att jag landade i tjugo. Det låga antalet hade inte att göra med hur det lät, var inte beroende av den konstnärliga nivån och inte heller på vem artisten var – utan snarare med att publiken inte var tillräckligt stor, att insatsen rent krasst hade blivit mycket högre än vad det hade kunnat generera publikintäkter. 

Är fonogramstödet en konstgjord andning? Kan eller bör musikaliska kvaliteter mätas i publikframgång? Måste det finnas en mötande publik och är det något som denna arbetsgrupp över huvud taget ska ta hänsyn till? Är frågan ens relevant? 

Idag sitter jag här med min sjätte iPod i handen och ovanstående frågeställningar är exempel på frågor som vi möter och brottas med i vårt urvalsarbete. Vi lever i en samtid där de flesta av oss upplever att utbudet är enormt. Vi nås varje dag av listor och förslag på ny musik från våra streamingtjänster och den ena algoritmen efter den andra skrivs så att vi utan att tänka ska få ta del av det vi inte visste att vi tyckte om. Men verkligheten utanför våra hörlurar ser annorlunda ut – här har utvecklingen tagit en annan riktning.

Utbudet på konsertscenerna har likriktats mer och de ekonomiska förutsättningarna för mindre aktörer när det kommer till att arrangera konserter har blivit svårare. Vi ser en utveckling där de mindre konsertscenerna har kommit att försvinna till förmån för bland annat konserthusen - vilket i sig har en direkt effekt på möjligheten att få spelningar för de som ännu inte nått en publik av en storlek som fyller en större konsertsal. 

Vid sidan av detta ser vi dock tydliga tecken på att den konstnärliga skaparglädjen är stark. Vi ser att det startas upp små skivbolag med egenutgivning och vi ser att samarbetena mellan genrerna ökar. Även jämställdheten inom många genrer (om än inte alla) blir bättre. De positiva tendenserna är alltså många – frågan kvarstår dock om dessa aktörer når ut?

2016 beviljade Kulturrådets fonogramstöd totalt 155 produktioner av 693 ansökningar med ett genomsnittligt stöd på drygt 53 000 kr. En stor del av skivorna bakom dessa beviljade ansökningar hade inte kunnat ges ut utan detta stöd, det vet vi, men vi vet också att en stor del av musikerna/artisterna bakom skivorna kommer att ha stora utmaningar i att nå ut med sin skiva och att få konsertbokningar. Inte desto mindre viktigt är det att Kulturrådet fortsatt håller uppe och stärker stödet för musikutgivning och bidrar till att möjliggöra att även sådan kvalitetsmusik som idag inte fyller de stora konserthallarna kan nå ut. Jag ser det inte som konstgjord andning utan som ett bidrag till syresättningen av svenskt musikliv!

Patric Kiraly
Ordförande Arbetsgruppen för fonogramstöd
Utvecklingsledare - Uppsala konstmuseum

Header logo