Krönika: "Vad är det för mångfald ni snackar om?"

Lisa Marainen, psykologstudent, skriver om smärta, den urbana normen och varför det inte finns ett enkelt svar på frågan om vad en same är. Marainen är den första oberoende krönikören i Kulturrådets serie Gränsländer där kulturutövare från de nationella minoriteterna (judar, romer, det samiska folket, sverigefinnar och tornedalingar) skriver om olika konstnärliga uttryck och frågor. Marainen är en av pristagarna i den samiska skribent- och författarföreningen Bágos skrivartävling Giellamiella 2016.

För ett och ett halvt år sen lämnade jag Karesuando i nordligaste Lappland för att plugga i Stockholm. Skillnaden mellan livet i byn och livet i Stockholm är nog lika stor som de 140 milen som geografiskt skiljer dessa platser åt. En stor del av Karesuandos 300 invånare är renskötande samer eller gruvarbetare som veckopendlar de 18 milen enkel väg  till LKAB i Kiruna. Att flytta till det urbana majoritetssamhället, som jag låter Stockholm definiera, blev en omställning. Nu ser jag både Stockholm och min lilla by ur ett utifrånperspektiv. Alla frågor om samer och livet “där uppe”, som jag har försökt besvara i min exil, har fått mig att tänka en hel del på identitet. Dessa tankar leder mig bakåt i tiden.

Jag råkar vara ättling till ett folk som vandrade norrut någon gång efter istiden. Detta folk bosatte sig i ett stort område som har delats upp av flera länder; Sverige, Finland, Norge och Ryska Kolahalvön. På något sätt lyckades de samiska föregångarna med konsten att leva i det karga nordanlandet med de långa iskalla vintrarna och de korta, svala somrarna som inte gav möjlighet till någon jordbrukarkultur. Det var inte en homogen grupp utan de hade en blandad härkomst, olika språk och olika levnadssätt. Några var nomadiserade jägare som följde efter renen i dess vandring mellan skogar och fjäll, tills några lärde sig att tämja renen. För många samer utgjorde renen ett nav som en kultur växte sig runt. Liksom alla andra folkslag ville mina förfäder ha svar på sina existentiella frågor. En skapelseberättelse uppkom - det fanns gudar och det fanns ett dödsrike. Om någon blev sjuk fanns det läkemän som efter bästa förmåga försökte göra den sjuke frisk. Det fanns traditioner, tro och sång i form av jojk. Mina förfäder levde i och utav och kanske framförallt med naturen.

Sen kom övermän söderifrån som hade andra intressen och avsikter med markerna. Gränser drogs vilket försvårade de nomadiserade samernas liv, de som rört sig mellan stora landområden och inte haft ett koncept av att mark kunde ägas. Lagar började stiftas över mina förfäders huvuden. Gudarna som samerna trott på och offrat till förbjöds, nåjdtrummor brändes, jojken bannlystes. Barn fick inte prata samiska i skolan. De drevs iväg från marker de levt av. Ett nytt kapitel i samernas historia hade alltså börjat där den kultur och det liv som praktiserats i generationer blev vårdslöst hanterat. Förbjudet, skambelagt, bortträngt och till vissa delar utrotat.

Fastän jag själv inte har upplevt alla de historiska övergreppen så lever jag i efterdyningarna. Kvar finns en smärta av allt som har gått förlorat. I Nordnorsk debatt skriver Marion A. Ravna (2016) att “(...) det är välkänt bland samer att det ibland gör ont att vara same. Det talas om ‘den samiska smärtan’. På skämt sägs det att den samiska smärtan är när leendet inte når upp till ögonen.” Ravna skriver att en får leta länge för att hitta en same som inte känt sorg och förlust för sin historia men även för dagens orättfärdigheter. Hon berättar också om hur det bland samer finns en kultur av att möta historiska trauman med stillhet och tystnad.

Då och då nämns en samisk-svensk sanningskommission, en statlig utredning som ska utröna hur historiska oförrätter påverkar samer idag. Sanningskommission eller inte så bör en inte vänta på statens erkännande. Det behövs fler som höjer sina röster och hjälper oss att tillsammans bearbeta förtrycket. Den samiska smärtan måste ventileras - inte internaliseras. Jag ser ändå att samer och samiska frågor har tagits upp i medierna det senaste året. SVT har exempelvis visat dokumentären Renskötarna och serien Resten av Sverige som reflekterar och analyserar livet utanför storstäderna. Den prisbelönta filmen Sameblod som handlar om det historiska förtrycket och rasbiologin har visats på filmfestivaler under 2016. Jag väntar fortfarande på den svenska biopremiären som är i mars. 

Jag har också upptäckt en kollektiv rädsla bland samer. En oro för att mer av vår kultur ska försvinna. Rädslan som uppstår av att leva i en minoritetskultur som ständigt hotas av majoritetssamhället och dess rovdrift utav de marker där renskötsel bedrivs. Det är extremt lätt att falla tillbaka i en defensiv roll som vill bevara allt som det en gång varit. Ibland har jag känt att min kolt suttit alltför trångt och nästan kvävt mig. Jag har försökt passa in i den snäva samiska roll som jag känner att rädslan har format oss. Den krymper vår kultur och håller tillbaka utvecklingen. Världen förändras och alla livskraftiga kulturer måste förändras med världen. Hur ska vi samer och vår kultur förändras med världen? Men också - hur ska världen förändras med oss samer? Att respektera naturen och bruka marker så att även kommande generationer kan leva är något världen borde lära sig.

Det är så lätt att överge samiskan och bara prata svenska så att alla förstår, det är så lätt att låta majoritetskulturen ta över. Men jag vill inte det. Varför måste alla vara likadana? Vad är det för mångfald ni snackar om när premissen är att alla ska bo i en stad, jobba nio till fem, tjäna så mycket pengar som möjligt och konsumera? Det låter inte som mångfald för mig.

Jag tror inte att 2017 kommer erbjuda mig några tydliga svar om identitet och den samiska kulturens framtid. Det kanske är ett bra tecken att jag inte kan ge ett rakt svar på vad en same är och vad en same gör när mina stockholmsvänner frågar. Det betyder att den samiska identiteten och kulturen är levande, komplex och i förändring. Att den inte anstår sig att definieras av en enda människa i en krönika.

Header logo