Krönika: ”Det var det språket vi grälade på, skrattade på, levde på”

Mona Mörtlund, författare, skriver om att börja lägga pussel, försvenskningspolitikens konsekvenser och en grundläggande känsla av att existera. Mörtlund är den tredje oberoende krönikören i Kulturrådets serie Gränsländer där kulturutövare från de nationella minoriteterna (judar, romer, det samiska folket, sverigefinnar och tornedalingar) skriver om olika konstnärliga uttryck och frågor.

Mona Mörtlund är poet, dramatiker och översättare och tog tillsammans med Bertil Isaksson och Björn Eklöv initiativet till grundandet av Svenska Tornedalingars Riksförbund-Torrnionlaaksolaiset, STR-T. Hon har bland annat skrivit ”Moron, moron, ostaks’ poron” (tillsammans med Monica Johansson), den första barnboken på meänkieli, och ”Regnblommorna är vackra i år”, den första pjäsen på Dramaten där meänkieli talades.

Varje gång jag kommer till min hemby och möts av den nyuppsatta skylten ”Kangos – Kangonen” eller ser min hemkommuns skylt på kommunhuset, ”Pajala kommun – Pajalan kunta”, så kommer den där känslan tillbaka till mig. Den som jag kände när jag och några vänner tog initiativet till bildandet av STR-T i början av 1980-talet. Det var det här vi kämpade för, det var det här vi ville säga oss själva och omvärlden: Det här är vi, det här är vårt språk, det här har våra förfäder och förmödrar talat och det här vill vi föra vidare.

Det händer något med en när man känner att ens språk har en rättmätig plats i samhället. Man rätar på ryggen, talar med tydlig röst och ser folk i ögonen.  Språket är en så stor del av ens identitet så när man själv och omvärlden bekräftar det så uppstår en grundläggande känsla av att finnas, av att faktiskt existera. 

Det har hänt mycket i Tornedalen sen den tiden då vi drog vårt strå till stacken för att stärka självförtroendet och stoltheten över den egna kulturen genom att grunda en organisation vars mål var att arbeta för just det.

Då, i början av åttiotalet, kunde attityderna ännu vara fulla av skam över något man upplevde som ett sämre språk. Attityder som förstås var ett resultat av den förda försvenskningspolitiken som inneburit att meänkieli/tornedalsfinska inte hade fått användas i skolan, att ortsnamn hade försvenskats, att biblioteken i Tornedalen inte hade fått tillhandahålla böcker på finska, att Tornedalen med många olika medel skulle göras svenskspråkigt.

Ett annat resultat av försvenskningpolitiken var att många föräldrar hade börjat tala svenska med sina barn för att barnen inte skulle behöva uppleva samma svårigheter som de själva gjort under sin skoltid.  Från första skoldagen hade de fått veta att deras modersmål inte dög och att de nu skulle använda ett språk som för många av dem var helt främmande. Och använde de inte svenskan så var det inte ovanligt att de bestraffades för det.

Det är förståeligt att många började tala svenska med sina barn, de ville barnens bästa. Men det hade konsekvenser. Barnen kunde ofta inte längre tala med sina mor- och farföräldrar och många har vittnat om hur de sörjde att inte kunna få kontakt med den äldre generationen. Alla generationer de senaste hundra åren har fått betala ett pris för att Tornedalen skulle göras svenskspråkigt. Generationerna som inte längre kunde tala med sina barnbarn, generationerna som bestraffades när de talade sitt modersmål och generationerna som sörjde ett förlorat språk.

Grundandet av STR-T blev startskottet för många av oss som var med då till att börja lära oss mer om vår egen historia. Skolan hade ju inte gett oss den kunskapen så vi fick börja söka den själva. Vilka var vi egentligen, varifrån hade vi kommit och varför talade vi det språk som vi talade? 

Det som varit lösa trådar i vår kunskap om vår hembygd började knytas ihop och bilda mönster. Vi bodde alltså i en trakt som till stor del hade befolkats av människor som kommit hit från Sveriges östra del. Det som långt senare, många hundra år senare, skulle bli landet Finland. De tog med sig sina olika finska dialekter och här formades de ihop till det språk som vi idag kallar meänkieli eller tornedalsfinska. 

En del svenskar och valloner hade också flyttat hit för att arbeta i gruvor och järnbruk. Och sen gammalt finns det förstås samer i Tornedalen. Både svenskan och samiskan har lämnat spår i meänkielin och svenskan gör det fortfarande, som naturligt är i flerspråkiga områden. Men det var tornedalsfinskan som blev traktens huvudsakliga språk, det var det språket vi grälade på, skrattade på, levde på.

När vi hade bildat STR-T minns jag det som att vi började lägga ett stort pussel: Aha, det här är alltså vi, härifrån kommer vi, så här ser vårt språk ut och de här konsekvenserna hade försvenskningspolitiken. Och så: Det här vill vi förändra, det här tycker vi har varit fel, det här vill vi åstadkomma.
Och en del har vi åstadkommit, alla vi som har arbetat med de här frågorna under årens lopp. Många tornedalingar är stolta över sitt språk idag och visar det också genom att använda språket i både tal och skrift. Det skrivs böcker och görs film och teaterpjäser, radio- och tv-program på meänkieli. Och det sätts upp tvåspråkiga skyltar.

Men det finns mycket kvar att göra. Både i Tornedalen där, trots förändrade attityder, kunskaperna i språket tynar och undervisningen i skolorna är obefintlig eller på sin höjd omfattar ett par timmar i veckan, och i omvärlden där kunskapen om den tornedalska minoriteten är bristfällig. För om vi själva visste lite om vår egen kultur och historia i början, så visste folk i andra delar av landet förstås ännu mindre och så är det fortfarande.

Det sägs att tornedalingarna är den mest okända av Sveriges nationella minoriteter och så kan det nog vara.  Jag har själv noterat det många gånger när jag har föreläst om Tornedalen ute i landet, att det jag har pratat om har varit okänt för de flesta. Men jag har också upplevt att människor har varit genuint intresserade av att få lära sig. Speciellt minns jag en föreläsning i Stockholm då en kvinna i publiken sa: ”Men varför har vi ingenting fått veta om det här? Det här är ju en del av vår historia också.”

Och så är det ju. Vår historia är alla svenskars historia. Vi är en del av Sverige liksom Sverige är en del av oss.  Och kunskap om vilka vi är och om smärtsamma händelser och skeenden i vår historia som försvenskningspolitik, skallmätningar och rasbiologi behöver spridas i landet.

Vi behöver alla kunskap om övergreppen så att något sådant inte sker igen. Och för oss som levt med konsekvenserna är det en upprättelse att de erkänns och lyfts upp till ytan. För det händer något med en när övergrepp erkänns och man känner att ens språk och kultur har en rättmätig plats i landet.  Man rätar på ryggen, talar med tydlig röst och ser folk i ögonen.

Mona Mörtlund

Bakgrund

Sedan 2002 har Kulturrådet särskilda bidrag för att främja det samiska folkets och övriga nationella minoriteters kultur. De fem nationella minoriteterna är sverigefinnar, judar, tornedalingar, romer och samer. Minoritetsspråken är finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. Läs mer om myndighetens främjande uppdrag och de olika bidragen här.

Läs mer

Header logo