Krönika: ”Genom boken kan du vara vem som helst”

Marcus-Gunnar Pettersson, illustratör, skriver om normkritik, rädslan för att göra fel och berättandets möjligheter. Pettersson är den andra oberoende krönikören i Kulturrådets serie Gränsländer där kulturutövare från de nationella minoriteterna (judar, romer, det samiska folket, sverigefinnar och tornedalingar) skriver om olika konstnärliga uttryck och frågor.

Jag är bilderboksillustratör. Det är vad jag först och främst gör och det är vad jag har velat göra sedan jag var liten. Då jag speglar påhittade och faktiska världar för barn, med barn och andra varelser, så måste jag tänka på hur jag visar saker. Vilka som representeras och på vilket sätt de får synas. Att ställa frågan om vilka som får synas på bokhyllorna kan kallas för att arbeta normkritiskt. Jag har fått lära mig att normkritik är ett nyttigt verktyg för att ifrågasätta och synliggöra normer och strukturer som sätter minoriteter i kläm. Liksom alla andra som inte får plats att synas på grund av en norm som tar hela uppmärksamheten.

Mitt första bilderboksuppdrag var att illustrera tre fristående böcker. Olika Förlag i Linköping gav ut dem som en del av ”Romastrategin”, ett statligt projekt för att inkludera romer i samhället. Det var särskilt roligt eftersom jag själv är resanderom. Sedan Katarina Taikons ”Katitzi”-böcker från 1960- och 1970-talet är utgivningen av bilderböcker för barn med romer som huvudpersoner fortfarande blygsam. Och det var och är en stor utmaning att spegla kultur utan att återskapa stereotyper. Att hitta balansen när jag använder koder som kläder, språk, levnadsvanor, med mera, utan att det bildar en ny norm.

Jag vill utmana vad det är att vara rom samtidigt som jag vill respektera kultur och historia. Det kräver att man rannsakar sig själv och sitt arbete. Kreativiteten blir som en stor allmännytta. Jag ville göra något bra och rätt men hur jag än gjorde så kände jag mig dömd, av mig själv och av andra. Att hela tiden försöka vara medveten i sitt arbete och i sin vardag är påfrestande. Att tänka och ta hänsyn. Jag hittade ingen balans utan blev fångad i det stora uppdraget att förändra världen. Det låter fånigt. Det var som att någon vakade över mig. Rädslan för att göra fel tog över.

”Man skulle vara gudfruktig”

Jag är uppvuxen i ett kristet hem men är inte troende idag. Det beror nog på samma sorts känslor. Jag fick inte upplevelser av Gud som andra berättade om, kände inget. Bara lagen fanns kvar och den tunga, dömande känslan. Rädslan för synden, den där hemska synden. Gud var något som vakade över mig och såg om jag gjorde rätt. Ändå visste jag inte ens om hen fanns. Man skulle vara gudfruktig. En bra människa som tror på och värderar Gud högst av allt. Och när jag inte gjorde det så var det fel. Jag var fel.

Under normkritiken kände jag mig återigen liten. Den abstrakta guden svävade över mig, flåsade mig i nacken och rädslan var där igen. Så blir man spänd, för självkritisk, paralyserad. En del blir arga, precis som jag blev. På det jag kallade Gud och Normkritiken. Så skiftade mitt fokus till det negativa.

Sedan hände något. En insikt om ett annat budskap drabbade mig, en annan syn på det som står över oss. Ett slags kärleksbudskap, det som kanske är grunden för många. Att tron handlar om att se alla oavsett bakgrund och erfarenheter. Att inte döma. Att alla är lika mycket värda. Där och då gick betydelsen av normkritik från ord på papper och blev till tecken i mitt hjärta. Plötsligt var jag en del av något fint, något ganska enkelt.

Sedan dess tänker jag på hur vi pratar med varandra när vi inte delar åsikter. Som klimatet på sociala medier idag, bland annat.  Många tycker saker men väldigt få lyssnar. Känslan är ofta att man ska vinna över varandra, övertala hen om att ens åsikter är rätt. Jag tänker att vi istället kan mötas och begrunda varandras beståndsdelar för att se vi vad vi kan bygga för någonting nytt. Därför vill jag vill arbeta med normkritik. För att jag tror på att säga ”jag ser dig” med kärlek i ögonen. Jag tror att om vi lyssnar på varandra med ödmjukhet så kan vi komma någonstans.

Det handlar inte bara om att diskriminerade individer och grupper ska få synas. Det handlar om att ge dig en möjlighet att bekanta dig och identifiera dig med något som du kanske inte trodde var möjligt. Genom boken kan du vara vem som helst. Det är en kraftfull känsla. Berättelser och bilder kan leda ut dig på oanade vägar och förbi stereotyper så att vi kan se människan som det handlar om. Så vill jag arbeta med böckerna, berättelserna. Att alltid försöka visa nyanserade karaktärer. Att en individ inte bara är på ett sätt. Då blir allt intressantare. På så vis har normkritiken varit viktig för mig. Det har följt med hela vägen.

Marcus-Gunnar Pettersson

Header logo