Krönika: "Varför kräver du svar av mig?"

Shelly Ravid, musiker, skriver om att vara israel och judinna, om frågor som förföljer en genom livet och om att bli politiserad vare sig man vill eller inte. Ravid är den sjätte oberoende krönikören i Kulturrådets serie Gränsländer där kulturutövare från de nationella minoriteterna (judar, romer, det samiska folket, sverigefinnar och tornedalingar) skriver om olika konstnärliga uttryck och frågor.

På ett Instagram-konto som hålls av en ny jude varje vecka postas en bild på ett bakverk. Kontohavaren frågar sina läsare om vilka teman som de önskar läsa om och någon kommenterar ”hur går diskussionen bland Er judar om möjligheter, vilja och förutsättningar för en två-statsledning för Israel och Palestina? Vad tycker Ni om att huvudsätet skall flyttas?”. Kommentaren påminner mig om en smärtsam känsla som jag har känt sedan tonåren, ilskan över att alltid vara politik.

Jag minns tillbaka till när jag är 16 år gammal och har låst in mig på toaletten på en fest och sitter gråtandes på golvet. Jag har precis varit med om en två timmar lång uppläxning, ett förhör av festens “upplyste”. Min vän håller om mig medan jag berättar att jag inte orkar vara israel och judinna i Sverige.

Vart vi än går, vilka umgängen vi än hamnar i kommer frågan om var jag kommer ifrån. Och jag vet precis vilken diskussion som svaret kommer att leda in på, vare sig jag vill eller inte. Jag kommer att ställas till svars och kritiseras. Så går jag runt med en måltavla på ryggen. Om jag inte ljuger om mitt ursprung och min identitet så tvingas jag lyssna på ännu en lösning på hela konflikten. Undertonen är att alla israeler - eller varför inte alla judar? - bär på skuld.

En bra jude vill alltid diskutera Israel-Palestina. En bra jude sitter på alla de rätta svaren som stryker den så kallade nyfikne, icke-juden medhårs. En bra jude är en ursäktande och avståndstagande jude. Och en bra jude hatar Israel. Var jag än rör mig sitter en snubbe där och vill att jag förklarar var jag står i Israel-Palestinakonflikten. Han förväntar sig och accepterar inget annat än att jag ska vara just den där ursäktande, avståndstagande juden. Helst ska jag avsäga min judiska identitet. Eller åtminstone min israeliska. Och när jag inte gör det blir han förbannad. Frågan förföljer mig genom livet.

Jag avböjer diskussion, ger ett diplomatiskt svar om att alla har sina egna uppfattningar och att det finns många aspekter av frågan. Men det duger inte. Det trugas, tjatas, jag krävs på svar. Idén om att vi judar skulle vara en homogen grupp och att vi kan tala för varandra är löjlig och generaliserande, närmast rasistisk.  

Varför frågar du mig? Varför kräver du svar av mig? 

När det gäller judar och Israel är det nämligen alltid fritt fram att fråga. När som helst och hur som helst. Gärna oinbjudet och ovälkommet. Även i judiska, trygga rum klampar icke-judar in och förväntar sig att få sin nyfikenhet stillad. Istället för att ta reda på när och i vilka forum som frågan är välkommen. Arrogansen är värst.

Så har det blivit att min judiska och israeliska identitet har format mig oändligt mycket mer än min svenska någonsin har behövt. När något ständigt kritiseras, angrips och hotas så måste man påminna sig själv om vad som är sant. Plåstra om och ge omsorg till den delen av sig som nekas inträde. Förstärka den, försöka hålla den fri från från alla de vanföreställningar och propaganda som vill tränga sig in i alla mina porer och göra mig självhatande.

Jag minns 16-åringen som bor i en liten stad utan något judiskt samanhang eller ett israeliskt community. Som lider av känslor av skuld. Nu vet jag att jag inte bär ansvaret för Israels politik eller för antisemiters fördomar. Jag är inte orsaken. Jag är inte er eller någon annans talesperson och jag finns inte för att stimulera ditt politiska intresse och mata din nyfikenhet. Jag finns inte till för att svara på dina frågor eller förstärka dina uppfattningar. Jag är inte dina löpsedlar eller dina debattartiklar. Jag är judinna och israel, oavsett din åsikt, och jag är less på att politiseras.

Shelly Ravid

Header logo