Carl Mossfeldt.

Kulturrådet på APAP - intervju med Carl Mossfeldt

Den stora scenkonstmässan APAP|NYC äger i år rum 6-10 januari. Kulturrådet deltar i två programpunkter: "The arts and communities in crisis" och "Arts happen in creative places: Global approaches in cultural policy and community initiatives". Det sistnämnda är ett seminarium som modereras av Carl Mossfeldt, som du här kan läsa en intervju med.

Kulturrådet är återigen på plats när organisationen APAP - the Association of Performing Arts Presenters - har sin årliga mässa APAP|NYC i New York 6-10 januari 2017. Mässan består av presentationer av fler än 3600 organisationer, artister, managers, agenter, supportföreningar, försäljare, konsulter, talare och konstnärliga ledare från hela världen.

Ett av alla dessa evenemang är seminariet "Arts happen in creative places: Global approaches in cultural policy and community initiatives", en paneldiskussion med Majora Carter (grundare av Majora Carter Center), Rob Bailis (konstnärlig ledare för Cal Performances) och Elin Norquist (ansvarig för internationell samordning på Kulturrådet). Samtalet modereras av Carl Mossfeldt som är vd för Rework, strategisk rådgivare i stadsplanering och Yale World Fellow. Vi pratade med Carl Mossfeldt inför APAP.

Var skapas den nya kulturen? Var är det den ”händer” någonstans?

- Kultur i vid bemärkelse finns överallt där det finns liv. Och kultur är aldrig statiskt. Alla kulturer utvecklas hela tiden, dynamiskt och oförutsägbart. De gör det i takt med de nya utmaningar och frågor som människor i olika sammanhang och tider kämpar med. Sen är det en annan fråga att vissa kulturella fenomen - och konstnärliga uttryck är ett sådant - ses som mer intressanta än andra, eller plötsligt lyfts fram som något banbrytande.

Vad är poängen med att göra skillnad på konst som är skapad för människor i ett visst område och konst som är skapad med och av människorna i området? Vad har det senare för fördelar framför det förstnämnda?

- En viktig aspekt av detta handlar om hur man ser på vilken roll konsten skall spela. Att måla är ju självklart en annan upplevelse än att titta på en målning; att spela teater är en annan upplevelse än att titta på teater. Men båda sorters upplevelser har både fördelar och nackdelar. I stadsutveckling talar man ju ibland om vikten av att upptäcka och bygga vidare på den kulturella identiteten i ett område. Att involvera de boende i skapande processer kan ju vara ett sätt att göra detta. Men samtidigt kan ju själva poängen med professionella konstnärer vara just deras förmåga att hitta fram till kärnan av ett fenomen. Att involvera boende i en skapande process är därför inte nödvändigtvis det bästa sättet att säkra att platsens mer underliggande identitet lyfts fram.

Du har jobbat mycket med att utveckla strategier och partnerskap för social och konkret pånyttfödelse för socioekonomiskt utsatta områden i storstäder. Vad tycker du att konst och kultur fyller för funktion i denna typ av processer?

- Jag tror kärnan i framgångsrika stadsutvecklingsprojekt handlar om att identifiera och fånga de underliggande "energier” som kännetecknar platsen, och sedan använda investeringar i infrastruktur för att bygga vidare på dessa. När detta fungerar så framstår utvecklingen som följsam och organisk och man kan kanske undvika lite av den opersonlighet och sterilitet som ibland kännetecknar nyutvecklade platser. Det är ett annat sätt att se på begreppet “flow”: vikten av att  fånga upp och bygga vidare på de flöden som finns.

- Men precis som en individs underliggande identitet ibland visar sig vara annorlunda från vad vi tror vi första anblicken, så gäller det samma för platser i staden. Vi ser ett ödsligt torg, och tror kanske att vi skall hitta arbetssätt och strategier för att ge torget liv och rörelse.  Men i själva verket kanske vi inser då vi tar ett kliv tillbaka och lär känna platsen djupare förutsättningar och kvalitéer att det bästa vi kan göra kanske är att bygga om torget till en rondell, eller ett shoppingcenter, och satsa på att utveckla liv och rörelse någon annan stans. Återigen är det vi tror oss se inte alltid det vi egentligen ser.

- Konstens uppgift rent generellt, som jag ser det, är att provocera fram nya perspektiv och därmed nya sätt att se på verkligheten. Kreativitet är en nyckel här. Men all kost är inte kreativ i den bemärkelsen. Tvärtom kan konst konservera perspektiv som kanske borde ryckas upp för att göra verkliga framsteg. Så det gäller att inte falla in i någon idealiserad bild av vad konsten kan ge i förnyelseprocesser. Framförallt gäller det att se det konstnärliga perspektivet som ett legitimt perspektiv bland andra, och att inse att all konst inte är bra konst.

Vad har du själv personligen för relation till konst och kultur?

- Jag är uppvuxen med konst som en naturlig del av mitt liv, framförallt scenkonst. Men min egen passion fokuserar nog egentligen mer på kreativitet som fenomen: möjligheten att vända på perspektiv och därmed hitta kopplingar där andra istället ser motsättningar och spänningar. Själv är jag väldigt förtjust just i hur poetiska uttryck kan förmedla djupa insikter på ett väldigt kärnfullt sätt - långt effektivare än rationella argument.  Men det primära för mig har nog alltid varit problemlösningen, sökandet efter nya vägar framåt. Ur det perspektivet har jag nog i grunden en ganska politisk syn på konsten.

Vad tycker du att kulturvärlden kan lära sig av finansvärlden och nationalekonomin?

- Både konstnärer och ekonomer försöker i någon bemärkelse ge relevanta beskrivningar av världen, hur den ser ut och hur den fungerar på ett djupare plan. Men utgångspunkterna är väldigt olika. Ekonomer lägger väldig vikt vid den praktiska relevansen för budskapen - förvisso mer så inom finansvärden än inom nationalekonomin. Därför vill de gärna begränsa sig till vad som kan mätas eller testas.

- Fördelen med detta är uppenbart. Dels byggs en brygga till ett perspektiv vi alla kan dela och enas kring: det vetenskapligt verifierbara. Dessutom tvingar kravet på tillämpning av idéerna fram en viktig intellektuell disciplin som hjälper till att rensa ut ofärdiga eller kanske tom dåliga idéer. 

- Konst- och kulturvärden är friare i denna bemärkelse. Det ger möjligheter till ett öppnare sökande med större kreativ frihet: det finns inga idéer som omedelbart kan förkastas som felaktiga. Men det gör också det konstnärliga sökandet mer förlåtande. Metoderna för att rensa bort ofärdiga eller dåliga idéer är helt enkelt inte lika utvecklade. Det är en problem för kulturvärden tror jag. För i brist på tydliga kvalitetskriterier för det man gör så är det lätt att bli defensiv då man försöker berättiga sin existens. 

På APAP är du moderator för ett panelsamtal mellan Majora Carter, Rob Bailis och Elin Norquist. Carter och Bailis är baserade i Bronx respektive Kalifornien. Själv har du ena foten i Sverige och den andra i USA via Yale. Frågeställningarna för panelsamtalet är relevant i båda länderna – men fungerar verkligen samma strategier och tankesätt när det gäller dessa frågor för två länder med så olika förutsättningar?

- Strategier tror jag nästan alltid måste vara tid- och platsspecifika. Men tankarna och perspektiven bakom strategierna kan vara generella. Så, visst, de institutionella förutsättningarna mellan Bronx, Sina Fransisco och Sverige  är väldigt olika. Men de mer grundläggande perspektiv eller värderingar vi bär med oss är generella. 

- Utmaningen i alla samtal är i min erfarenhet  att inte gå vilse i denna distinktion: att förmå hitta fram till det generella dimensionen av den specifika situationen. Det är så lätt att tro då man möter någon från ett annat fält eller annat sammanhang att man har olika perspektiv och värderingar, medan man i själva verket bara har olika utgångspunkter och därför har valt till synes väldigt skilda strategier. Men detta är också en möjlighet, för det tvingar fram ett djupare sökande vi annars allt för lätt hoppar över. Det är helt enkelt lätt att tro att man delar mer än man gör, bara för att man rör sig i synbart lika sammanhang.

Header logo