Kulturrådet på Scenkonstbiennalen: samtida scenkonst – en spaning

Scenkonsten är i dag mångfacetterad. Gränserna suddas ut och blir allt mer porösa. Under programpunkten Scen Konst Praktik på Scenkonstbiennalen i Norrköping bjöd Kulturrådet in koreografen Zoë Poluch, regissören Anna Pettersson och filosofen Josefine Wikström som fick ta tempen på vad som händer inom scenkonsten idag. (Om scenkonst ens är ett relevant begrepp?). Samtalet reflekterar kring vart den samtida scenkonsten är på väg och om det performativa begreppet.

- Vi ska försöka göra en spaning mot bakgrund av att det egentligen är omöjligt! inleder moderator Josefine Wikström.

Att se dagens normer, och vad som bryter mot dem går först att upptäcka långt efteråt. Det gör det svårt att idag säga vad vi gör inom samtidskonsten, menar hon.

Scenkonsten använder idag skiftande format, platser och spelrum. Gränsen mellan scen och salong har blivit alltmer uppluckrad liksom skiljelinjen mellan konstnärlig forskning och sceniskt utövande. Innehållet tänjs också allt mer. I en teateruppsättning kan tyngdpunkten vila på rörelsegestaltning och i ett koreografiskt verk kan text och tal vara bärande element.

Zoë Poluch undrar varför det fortfarande finns tre kategorier dansutbildningar: dansare, koreografer och pedagoger. Idag är skiljelinjen mellan vem som är upphovsperson och utövare alltmer flytande. Det gäller också genrer och uttrycksformer.

- Vi måste hitta ett nya sätt att samtala konstnärligt, vilket kan skapa nya relationer, säger hon.

De senaste två åren är ”dansandet” tillbaka som aktion. Begreppet expanderad koreografi rymmer till sist allt och tappar därför betydelse, menar Zoë Poluch. Det är få som har möjlighet att gå och titta på dans på scenen, men dansintresset är större än någonsin.

- Det är bara att titta på internet hur mycket dans som finns där, säger hon.
Något hon funderat kring är vilka verktyg hon använder inom dansen och hur de skiftar beroende på vilket rum hon använder. Handlar det om att översätta befintliga verktyg eller byta verktyg? Zoë Poluch experimenterar exempelvis med att arbeta kombinerat med radio och dans i ett bostadshus söder om Stockholm.

Anna Pettersson vill bryta mot den djupt förankrade realistiska formen.

- Vi har stagnerat inom teatern och det blir komiskt att vi fortfarande kallar den realistisk idag, säger hon.

Det som spelades för hundra år sedan är inte verklighet idag. Det är intressant hur fäst publiken är av att vilja veta vilken genre de ska gå att titta på. Att göra något nytt handlar även om att bryta mot en maktstruktur, menar hon.

Tidens strömningar tyder ändå på att det finns behov av att skrida över gränserna och samarbeta mellan genrer. Anna Pettersson tror att man måste diskutera detta med publiken.

- Publiken är idag mer krävande och mycket skickligare rent dramaturgiskt, men också mer öppen för innehåll, säger hon.

Anna Pettersson beskriver den vattendelare hon ser inom talteatern. En grupp som vill ha teatern som en saga så som det var när man var liten. Som längtar efter stabilitet, kontinuitet. En annan som blir tokig av att se samma saker reproduceras. (Anna Pettersson tillhör den sistnämnda.)

Zoë Poluch säger att det inom dans och koreografi görs väldigt mycket nytt: nya sammanhang och nya samarbeten – men egentligen är det inte alltid så nytt. För få till riktiga förändringar måste också takten på förändringarna förändras. (”Not only must things change, but the rate at which they change must also change”. Hon inspireras av kompositören Kevin Volans.)

Performativ-begreppet inom teater och dans visar på ett skifte och en glidning mellan uttrycken. Josefin Wikström undrar om begreppet performance verkligen har någon funktion och mening i praktiken?

För Anna Pettersson är begreppet dekonstruktion* mer inspirerande.

– Ett problem är att svenska regissörer har tid och råd att åka och se teater i Europa. Skådespelarna är uppbundna av spelperioder och har ofta inte råd och delar därför inte referenser med regissörerna, säger hon.

Zoe använder hellre uttrycket ”reality producing”, och skulle gärna se fler konstnärsdrivna platser. (”The reality producing of anything – language and art”. Hon inspireras här av konstkritiker Dorotea Von Hantelmanns beskrivning av det performativa och icke performativa).

- Vi måste se hur vi organiserar oss – även inom institutionerna, avslutar hon samtalet.

Panel:
Zoë Poluch, dansare och koreograf
Anna Pettersson, regissör, teaterchef och doktorand vid Stockholms konstnärliga högskola
Moderator: Josefine Wikström, konstkritiker, skribent och doktorand i filosofi med fokus på performance

• En av de centrala teserna inom dekonstruktionen är att varje text (eller pjäs, teori, handling, påstående m.m.) bär på dolda delar. Genom att dekonstruera en befintlig pjäs går det att visa dessa dolda delar som texten bygger på genom en helt ny tolkning.

Header logo