Queer – så funkar det på scenen

Under den här programpunkten talade Tiina Rosenberg, professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet, genusforskare och queerteoretiker. 

Rosenberg talade om queerbegreppets historia och nutida användning inom scenkonsten. Queeraktivismen har sina rötter i 1980-talets aidsaktivism som då kom att handla om stigmatisering av folkgrupper. De som pekades ut var homosexuella män, sexarbetare och sprutnarkomaner. Då bröts inte ny mark genom att ta hand om människor som fick HIV utan det arbetades så småningom fram genom insatser från det civila samhället, för övrigt väl illustrerat i Jonas Gardells romansvit ”Torka aldrig tårar utan handskar”.

Queer i dess ursprungliga etymologiska betydelse rymmer själva stigmat.  Ordagrant betyder queer udda eller annorlunda. Framför allt var ordet queer tidigt ett skällsord för en viss typ av manliga homosexuella.

När queer återintroducerades i aktivistiska kretsar i slutet av 1980-talet var det, enligt Tiina Rosenberg, för att ersätta ordet gay. Gay-ordet hade i sin tur i slutet av 1960-talet ersatt ordet homosexuell. Det ansågs att ”homosexuell” hade en väldigt klinisk klang. Gay skulle lätta upp den dystra stämningen. Tiina Rosenberg konstaterade det både märkliga och på samma gång intressanta i hur bokstäverna för att kategorisera eller gränsuppdela bara har blivit allt fler: L för lesbisk, G för gay, B för bisexuell, Tg för transgender, Ts för transsexuell, Ts, för transspirited, Q för queer, och så vidare. I queer kan de olika begreppen samlas.

Begrepp får sin betydelse genom sin användning. Tiina Rosenberg berättade att hon ser tre primära betydelser för queerbegreppets användning:

  1. Det har blivit en identitetsbeteckning, detta trots att det en gång i tiden skulle bryta upp låsta identiteter.
  2. När en talar om queeraktivism är det en bestämd form av aktivism som går bortom allmän tillhörighet eller inkludering och istället indikerar att en tar saken i egna händer och skapar det som behövs, i kulturpolitiken eller i konsten.
  3. Queer som motsatsen till heteronormativitet som betyder att det är den strukturella normerade förståelsen av heterosexualiteten och dess genus/maktordning som något naturligt och allomfattande.

Tiina Rosenberg kunde konstatera att scenkonsten i Sverige har under det senaste tjugo åren kommit ut på många olika sätt. I en tillbakablick nämnde hon personer som har haft betydelse för queer kultur i Sverige, på scenen, i dansen, i litteraturen och dramatiken. Det är en lång lista av namn som hela tiden fylls på med nya personer. Det är viktigt, menade Tiina Rosenberg, att listan är så lång och att de som där finns är en integrerad del i svenskt kulturliv.

Även om kulturpolitiken kan präglas av en viss välvillighet till hbtq-frågor utmärker sig Sverige i ett internationellt perspektiv på ett positivt sätt, enligt Tiina Rosenberg. De diskussioner på området som förs på Kulturrådet i Sverige, förs inte i Europa någonstans så aktivt som i Sverige, menade Rosenberg och jämför med exempelvis Finland, där hon själv varit verksam, Tyskland och Centraleuropa.

Att hålla frågorna om mångfald levande är det viktigaste, menade Tiina Rosenberg. Att göra en så kallad Knausgård det vill säga att bidra till en ändlös rad av vita, straighta, manliga bekännelser om hur svårt det är att vara just en vit, straight man är inte ointressant om man förstår vad det innebär att vara en vit, straight man i en värld där just vita, straighta män nästan bestämmer allt och nästan alltid bestämmer hur vi ska ha det. Men bara nästan alltid. För någonstans på vägen upptäcker en att det finns ganska mycket annat att berätta också.

Header logo