Fem frågor till kulturrådet Torsten Schenlaer

För snart tre månader sedan blev Torsten Schenlaer kulturråd i Vilnius, Litauens huvudstad. Han är ett av åtta regeringstillsatta kulturråd stationerade på svenska ambassader runt om i världen. Tidigare var han konstnärlig ledare på Dansstationen, Skånes gästspelsscen för dans, och han har även varit verksam som skådespelare, dramatiker, regissör och producent.

Vad gör egentligen ett kulturråd?

- Främjar Sverige och svensk kultur, blir mitt svar. Men det låter ju inte så tydligt. Det är i sig ett stort och allomfattande arbete och det svåra - och intressanta - är väl att konkretisera, associera och skapa något personligt utifrån det. Och att göra det i ett annat land! Man ska aldrig glömma att publiken, besökarna och målgrupper består av människor. I det här fallet med en väldigt annorlunda bakgrund och historia än de svenska.

”Här kommer Pippi Långstrump - och vem kommer sedan?” har du frågat i något sammanhang. Vad menar du med det?

- Det var ett sätt att peka på att även om man använder våra nationalsymboler - Pippi får väl räknas dit - när man främjar sig runt Litauen, så finns det också hela tiden nyskapande kultur, scenkonst, bildkonst, som man kan visa upp. Det är viktigt att definiera både budskapet och målsättningen. Man skulle ju kunna få för sig i till exempel Litauen, att det inte skrivits någon barnbok i Sverige efter Långstrumps stora segertåg.

- För mig är konsten och kulturen en del av samhället och samtidigt något som speglar samhället. Pippi räcker långt i ett land som Litauen, men det kanske också finns andra, samtida uttryck som det är minst lika mycket "spunk" i. Det finns barnteater, dans för ung publik, barns och ungas eget skapande, kultur som involverar barn med invandrarbakgrund och en hel massa annat.

Du har sagt att du vill ”jobba åt båda hållen”, alltså även verka för litauisk kultur i Sverige. Är det något särskilt i litauiskt kulturliv som du vill slå ett slag för?

- Att "jobba åt båda hållen" för mig är snarast att knyta ihop det som finns, att vara länken mellan. Jag ser hela tiden en oerhörd massa entusiasm och ett stort kulturutbud i båda länderna. Det är ju inte mitt jobb att marknadsföra litauisk kultur, det gör min kollega på litauiska ambassaden i Stockholm alldeles utmärkt, men samtidigt så är inte kontakter ensidiga, eller hur?

- Fast jag tycker det är roligt att titta på bildkonst, det ska jag erkänna. Den Baltiska Triennalen för Internationell konst på CAC här i Vilnius, och med "svarta marknaden som tema", hade en del guldkorn. Eller vad sägs om en Ku-Klux-Klan-kåpa med korsstygnsbroderier i bästa allmogestil. Det är sådant som får en att haja till. Eller varför inte neonskylten i fönstret till konsthallen: "Long life Belarus" i rosa?

Att jobba proaktivt och långsiktigt lär vara andra käpphästar. Vad betyder det?

- Jag känner mig proaktiv hela dagarna! Sitter och tänker i långa bågar och funderar över hur man med en relativt begränsad summa pengar ändå ska kunna åstadkomma ett gott resultat. Jag satsar just nu mycket på att bygga dels egna nätverk för 2006, men också att tillsammans med dessa fästpunkter inspirera till att det litauiska kulturlivet samtalar, debatterar och kanske till och med kritiserar våra svenska ståndpunkter. Det är inte helt uppenbart att man tycker som vi om barns rättigheter, homoäktenskap eller kvinnors situation.

- Kulturaktiviteterna blir liksom det synliga och publikinriktade på en mycket större och - hoppas jag förstås - intrikat bygge av kontakter och utbyten av både tankar, kultur och konst.

Hur fungerar litauisk kulturpolitik och hur ser skillnaderna ut om man jämför med den svenska?

- Det verkar som om många vill ha en ökad kommunikation mellan kulturlivets olika delar, inklusive kulturministeriet. Det pågår många diskussioner om en förändring av till exempel bidragssystemet för det fria kulturlivet, eller kanske snarare inrättandet av ett system. De institutioner som får bidrag 2005 är samma som vid självständigheten för 15 år sedan.

- Det är intressant att höra att utövare, politiker och tjänstemän tycks överens om att det behövs en förändring och uppdatering. Man önskar sig en nivå mellan departement och ansökande utövare, ett Statens Kulturråd, helt enkelt, där sakkunskap och politiska visioner möts och tolkas. Och det är nog just att det saknas ett Statens Kulturråd som är den stora skillnaden.

Header logo