Backlash inom yttrandefriheten

Frågan om konstens gränser och yttrandefrihet diskuterades nyligen vid ett kulturpolitiskt seminarium arrangerat av Kulturrådet och Konstnärsnämnden. I Sverige ska den konstnärliga friheten garanteras genom att staten som stödjer konsten inte ska styra det konstnärliga innehållet. Yttrandefriheten ska enligt grundlagen också möjliggöra allas rätt att uttrycka sig fritt. Men hur fri är konsten egentligen? Frågan gav upphov en timmes komplex diskussion.

Ludvig Beckman, filosof, Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet inledde med att bena upp begreppet yttrandefrihet genom att också tala om yttrandejämlikhet – värdet av mångfald av kulturella aktiviteter.
Han menade också att yttrandefrihet, på gott och ont, också rymmer rätten att kränka. Men att det är skillnad på att mot en självvald övertygelse och en icke självvald egenskap. Det sistnämnda skulle klassas som hets mot folkgrupp. Han menade också att ju fler övertygelser en person eller grupp har, desto lättare är det att den bli kränkt.

Måns Wrange, bildkonstnär och rektor för Kungl. Konsthögskolan, menade att gränsen mellan egenskap och åsikt inte alltid är enkelt att avgöra. Vad ska sextrakasserier inom scenkonten klassas som? Är det en åsikt eller egenskap? Måns Wrange menade också att det är skattebetalare och majoritetsamhället – inte någon minoritet – som kränks när det offentligt ägda utsätts för skadegörelse inom ett konstprojekt. Skulle vi sett annorlunda om exempelvis Anna Odell var man och wallraffande journalist? undrade han.

Dagens moderator var Björn Linell, tidigare ordförande i svenska PEN. Han hakade på frågan om egenskaper och åsikter. Hur mycket är yttrandefriheten värd? Ska exempelvis politiska extremister och pornografi rymmas fritt inom yttrandefriheten? undrade han.

Benny Marcel, Kulturrådet, flikade in angående yttrandejämlikhet, att även om alla ska ha lika möjligheter inom konsten så slår det snett om exempelvis fler män söker mer medel, och också får större belopp än kvinnor.

Nahid Persson, regissör och dokumentärfilmare med erfarenhet av begränsningarna av att arbeta konstnärligt i Iran, menade att det även finns en form av censur i Sverige. Exempelvis har hon fått höra att hon är fri att skapa en film – bara den inte säger något ofördelaktigt om islam – vilket gör att hon inte kan göra den film hon tänkt.

På frågan om konstnärer har mer frihet än andra svarade Ingrid Elam, kulturjournalist, styrelseordförande Konstnärsnämnden, att alla har lika mycket yttrandefrihet, men att konsten ofta måste försvara yttrandefriheten. Men hon betonar att konstnärer måste ta konsekvenser av det de gör, missbrukar de lagens gränser får de också stå till svars för det.

Ingrid Elam tycker sig se en backlash inom yttrandefriheten sedan slutet av 1980-talet. En tillbakagång som var påverkad av den kristna högern i U.S.A. och som bland annat ledde till att museer stängdes. Tendensen kom hit och nu vill många politiker profilera sig genom att kritisera konst. Kultureliten blir en fiende i syfte att vinna folkets röster.

Header logo