Få kulturarbetare i riksdagen påverkar kulturens status i politiken

Lena Adelsohn Liljeroth fick fortsatt förtroende som kulturminister efter valet. Det andra seminariet i Kulturrådets höstserie satte fokus på hennes visioner för kulturpolitiken de kommande fyra åren. Att så få kulturpersoner sitter i riksdagen påverkar kulturens status, menade Lena Adelsohn Liljeroth.

Den nya parlamentariska situation som Sverige står inför sedan Sverigedemokraterna för första gången fått mandat i riksdagen uppmärksammade Kennet Johansson, Kulturrådets generaldirektör när han inledde seminariet inför en fullsatt Bio Mauritz i Filmhuset i Stockholm.
– Genom kultur får vi empati och kunskapen att reflektera över våra liv. Det kulturarv vi alla bär med oss, alltså kulturarv i pluralis, måste vi kunna föra ett öppet samtal om, även det som är negativt.

– Det sägs elakt om kulturpolitik att den sällan får någon att sätta kaffet i halsen. Rakel Chukri, chefredaktör på Sydsvenskan och samtalsledare, kickstartade genom att diskutera kulturpolitikens ställning i Sverige. Hon menade att det ofta är tyst på området.

– Lagar, regler och anslag hetsar inte upp någon, men kulturen som sådan diskuteras mycket, det är viktigast, sa Lena Adelsohn Liljeroth.

Rakel Chukri ringade också in kulturens status i politiken, bland annat med frågan om hur det låter i regeringens fikarum när kultur kommer på tal.
– Vi ger exempelvis boktips och lånar böcker av varandra. Men som i övriga samhället är det mest kvinnorna som pratar om kultur, berättade Lena Adelsohn Liljeroth.

Rakel Chukri påpekade att litterära referenser sällan förekommer i svenska politikers tal medan exempelvis Tony Blair använder dem med självklarhet.
– Fördelningen i riksdagen kan vara en anledning. Förra mandatperioden satt bara en kulturperson i riksdagen, i år tror jag inte att det är någon. Själv är jag också barn av en skola där kulturen inte hade någon framskjuten plats, sa kulturministern.

Att kulturens andel av statsbudgeten inte ökat utan ligger kvar på 0,8 procent är en signal om kulturens vikt i samhället, menade Rakel Chukri. Kulturministern höll inte med utan såg det som viktigare att fokusera på vad man vill åstadkomma och inte på pengarna. Hon framhöll skattesänkningarna som den viktigaste kulturpolitiska reformen eftersom två tredjedelar av kulturutbudet finansieras av oss själva. Med sänkta skatter får människor mer pengar att lägga på kultur.
– Skulle jag säga ja till alla som vill ha mer pengar kunde jag spendera ett par hundra miljoner kronor på en vecka. Det finns många finansieringsformer för kultur. Inte i något land kan alla som vill leva på sitt skapande.

En av kulturministerns fokusfrågor är att föra ut kulturen på flera arenor både för att lyfta fram dess betydelse och för att hitta fler finansieringsformer. Kultursponsring ser hon som ett viktigt område där mer kunskap behövs eftersom det ofta betraktas som svårtillgängligt både skattetekniskt och innehållsmässigt.
– Det är enklare att sponsra idrott eftersom exempelvis konst kan ifrågasättas.

Kulturministern vill också gifta ihop kultur och turism så att kulturens värden och möjligheter blir synliga som ett mervärde för besökare. Dessutom fortsätter satsningen på kultur och hälsa där två vårdcentraler, i Helsingborg och Umeå, ingår i ett försök med att skriva ut kultur på recept som ett komplement till den medicinska vården.

Med anledning av att Sverigedemokraterna riktat fokus mot kulturområdet ur ett nationalistiskt perspektiv aktualiserade Rakel Chukri frågan om kulturens betydelse som antirasistisk kraft.
– Kulturen är allomfattande och har inga gränser. Under valrörelsen försökte Sverigedemokraterna ta över beskrivningen av vad hembygdsrörelsen ska arbeta med, men lyckades inte. Vi måste vässa våra argument. Kulturen kan inte fångas, sa Lena Adelsohn Liljeroth. Att ha kunskap om sin bygd, sitt land, sitt språk innebär inte att stänga andra ute, tvärt om. Den som inte kan sin egen kultur har svårare att närma sig andras.

Med samverkansmodellen, eller koffertmodellen som den ofta kallas, ska kulturpolitiken komma närmare medborgarna när lokalpolitikerna får mer inflytande över bidragsfördelningen. Kulturen hamnar i strålkastarljuset och många nya idéer föds, ett av reformens syften. Däremot tillförs inga nya pengar, vilket har kritiserats.

Kulturministern förklarade att ökade anslag aldrig utlovats men framhöll att regioner kan samverka och skapa ett dynamiskt kulturliv genom att en exempelvis väljer att satsa stort på teater medan en annan väljer musik.

Lena Adelsohn Liljeroth har inga planer på att införliva stödet till det fria kulturlivet eller Skapande skola i kofferten.

Seminariet avslutades med att kulturministern svarade på åtta frågor från kulturskapare i hela landet, (se webb-tv-inslag).

Header logo