Kitty Crowther i ett samtal med Ulla Rhedin och Johanna Lindbäck. Foto: Stefan Tell.

”Jag gillar när man inte vet om det är dockor, muppar eller djur som talar”

— Jag står alltid på barnens sida, håller dem i handen hela vägen, säger den belgiska författaren och illustratören Kitty Crowther, årets mottagare av Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne.
— Då kan man berätta om det svåra i livet som ensamhet, svaghet, utanförskap och död även för de allra minsta.

Kitty Crowther mötte publiken på Kulturhuset i Stockholm på tisdagen i ett samtal med bilderbokskännaren Ulla Rhedin och Johanna Lindbäck, författare och skribent på bokhora.se.

I Kitty Crowthers böcker kliver läsaren in i en värld till hälften verklig och till hälften magisk och mytisk. Figurerna är ofta ett mellanting mellan människor och djur, en del är verkliga andra finns bara i fantasin.
— Jag gillar när man inte riktigt vet om det är dockor, muppar eller djur som talar. Om de är levande eller fantasifigurer, säger Kitty Crowther hemlighetsfullt.

Berättelserna är mångbottnade och rör sig på olika parallella nivåer. Det finns mycket att upptäcka mellan raderna, i stämningar, undertoner och små detaljer.
— När historien börjar vet jag inte hur den ska sluta. Vet jag det blir jag uttråkad, och då blir läsaren också uttråkad. Karaktärerna och händelserna växer fram och utvecklas efter hand. När jag tecknar en stol undrar jag vem som sitter på den. När jag tecknar en dörr blir jag nyfiken på vad som finns bakom den. Det är som att öppna ett skåp, det bara fortsätter, berättar Kitty Crowther.

Berättelserna spinner runt händelser i vardagslivet tillsammans med sönerna, men hon hämtar också inspiration i det hon läser och från sin egen barndom. Relationer intresserar henne allra mest - inom familjen, mellan vänner, till ett djur, en sten. Hon väjer aldrig för att ta upp de svåraste aspekterna av livet som ensamhet, svaghet, utanförskap, sorg och död. Bland figurerna finns lilla döden som aldrig någon väntar på och som ingen vill träffa, den vuxne mannen som börjar gråta när han förlorar sin hatt, mamman som längtar efter barn när hon inget har men känner desperation när det väl kommer eller den lilla flickan Lily som bor ensam på en stjärna långt från sin mamma på månen.

Kitty Crowther beskriver sin egen barndom som ensam eftersom hon har en hörselskada som avskärmar henne från omvärlden. Men den har också gjort henne till en skickig iakttagare.
— Jag fyller huvudet med historier så att det inte blir tyst. Jag har alltid iakttagit människor noga och lärt mig att läsa av dem, hur de mår och vilka relationer de har till varandra. Jag upptäckte tidigt att de kunde säga elaka saker med ett leende och vara vänliga trots ett allvarligt uttryck, därför ville jag ofta hålla en viss distans, berättar hon.

Det är viktigt för Kitty Crowther att få vara en egensinnig berättare.
— Tecknar jag hundar och katter säljer böckerna bättre, men jag vill berätta de märkliga historierna. ’Hur mår du, är allt bra i ditt liv’, frågade en förläggare en gång, berättar hon skrattande.

Hittills har huvudpersonerna i hennes böcker varit flickor, den lilla flickan i henne själv. Genom sin svenska mamma har hon en stark relation till den svenska litteraturen, och Pippi Långstrump har lånat drag till en av hennes flickor.
— Jag älskar Pippi, ett starkt, fritt barn, säger Kitty Crowther.

Den kommande boken har en manlig karaktär i fokus, en liten pojke som ser ut som en man, eller om det är en man som ser ut som en liten pojke, det får vi inte veta.

___________________

Sex av Kitty Crowthers böcker finns översatta till svenska. Totalt har hon skrivit ett trettiofemtal.

Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne delas ut i Konserthuset i Stockholm den 1 juni. Då öppnar även en utställning med originalteckningar av Kitty Crowther i Konserthusets foajé.

Läs mer om Kitty Crowther och pristagarveckan

Header logo