Når kulturen de barn som bäst behöver den?

På tisdagskvällen, den 12 april, var det dags för det nionde kulturpolitiska seminariet. Den här gången handlade det om barns rätt till kultur. Kaospiloten och förändringskonsulten Maja Frankel var kvällens moderator.

– Jag tar avstamp i FNs barnkonvention, inleder Maja seminariet. Den har funnits i 20 år och fastställer 54 rättigheter för barn och unga.

Maja presenterar den fyrhövdade panelen och alla berättar hur de arbetar för att kulturen ska nå ut till ALLA barn: Barbro Bolonassos som är bibliotekschef på Fisksätra bibliotek kommer direkt från en fortbildningsdag i Nacka. De hade talat om språket som en del av immunförsvaret och om att de som kan definiera sin livssituation med ordens hjälp mår bättre.  Biblioteket ingår i en samverkansgrupp som arbetar med att skaffa sig en helhets bild av hur barnen har det i Fisksätra.

Isak Benyamine är utvecklingsledare för Riksteaterns verksamhet för barn och unga. Han arbetar med olika skolutvecklingsprojekt inom teater, filosofi och kultur.

– Jag ser kultur som en förmåga att gestalta sitt eget liv, säger Isak. Nu kan vi också se det i många nya kulturformer, exempelvis betydelsen av Twitter under upproren i Nordafrika. Idag ingår andra kulturformer som dataspel och sociala medier definitivt i kulturbegreppet.

Johanna Ericsson är projektledare för El Sistema i Hammarkullen. I samverkan med Göteborgs symfoniker har Angereds kulturskola startat en orkester för barn och ungdomar mellan 4 och 19 år. Johanna möter många av barnen 3-5 gånger i veckan.

– För många barn som lever under utvisningshot kan kulturen bli ett sätt att andas.

Anders Nyman är psykolog och arbetar för närvarande med den så kallade vanvårdsutredningen på socialdepartementet. Under flera år jobbade han med barn i kris på Rädda Barnen.

Varje människa är upptagen av att skapa berättelsen om sitt eget liv. Anders berättar att han träffar många ”ordlösa” i sitt arbete. Han har just avslutat intervju nummer 900 i vanvårdsutredningen.  Han menar att alla människor ändå har något slags språk för att förmedla sina livsberättelser.

– Vi låtsas att barnkonventionen fanns på 20, 30, 40 och 50-talet, säger han. Vi har ställt frågan om vad som varit allra värst under barndomen och vad de intervjuade gjort för att överleva.

Det är inte bara misshandel och olika sorts övergrepp som gjort ont. Många vittnar om att rotlösheten och ovissheten varit värst. Förvånande få uppgav att kulturen spelat en stor roll. Anders tolkar det som att många haft svårt att klä sina överlevnadsstrategier i ord.

Vad svarar man själv på frågan – hur har du överlevt? Frågar han retoriskt.

Isak beskriver vidare om hur Riksteatern arbetar uppsökande i skolorna. De har exempelvis läskommittéer där eleverna läser nyskriven dramatik ihop med länsteatrarna. Med skolan som plattform lever Riksteatern upp till artikel 12 i barnkonventionen. Den handlar om barns deltagande och delaktighet.

Barbro berättar att hon hör hundratals röster från alla böcker i biblioteket på kvällarna. Det finns så många levnadsöden som tränger ut från bokpärmarna. Hon tänker ofta på barnen i hennes område som aldrig ger upp.

– När jag ibland bråkar med Nacka-politikerna tänker jag på dem, säger hon.

På den avslutande frågan om vad som är allra viktigast för att nå alla barn med kultur svarade panelen unisont: Utbildning och samverkan mellan staten och olika myndigheter, exempelvis socialdepartementet och tillväxtverket. Det talades också om vikten av långsiktighet; att det inte bara skapas kortlivade kulturprojekt som snabbt glöms bort.

I publiken satt cirka 50 personer.

Header logo