Bild på Kennet Johansson. Foto av Jonas Hallqvist

De som stängs ute

Normen är ett av de starkaste styrmedel som finns. Normen har ofta skapats av vita, välbärgade och heterosexuella män. Det är inget nytt, men tål att upprepas!

Att störa homogeniteten och ifrågasätta normen är ett uppdrag för alla som arbetar i kulturarvssektorn och med kulturmiljövård. I det sammanhanget har de statliga institutionerna och museerna ett särskilt ansvar. Jag anser att de, många gånger, har svårt att ta det ansvaret eftersom deras uppdrag ofta har varit att hylla nationalstaten och legitimera normen och därmed makten.

Många museer och andra kulturinstitutioner kan skapa myter, utan att egentligen tänka på det. De berättar det de tror är en objektiv historia men som i själva verket är den etablerade maktens ord om historien. Eftersom museer har en stor legitimitet bland medborgarna blir denna historieskrivning ”sanningen”. Uppror och motstånd kommer sällan med, eftersom det stör maktens beskrivning.

Risken finns att detta skapar en bild av att verkligheten tidigare har varit så enhetlig som man försöker ge sken av, och det i sin tur ger plats för idén om ett svenskt kulturarv. Men vi har aldrig varit det där isolerade, blonda och blåögda folket! Vi har alltid rört på oss, folk har kommit hit och ibland blivit väl mottagna och ibland inte. Vi har tagit till oss idéer och blandat oss på alla sätt, hela tiden.

Det finns ett tydligt behov av att definiera kulturarvsbegreppet. Det används av allt fler och har blivit ett redskap i den politiska debatten. Ofta används det som något positivt och värdefullt, något som identifierar en grupp eller ett område. Men på samma gång som det blir inkluderande blir det också exkluderande. Det pekar ut människor som inte delar samma kultur, historia och erfarenheter. Det blir legitimt att skilja på vi och dem. I de sammanhangen har kulturen en ofattbar kraft – människor kan döda för sin kultur och för sitt land.

Så missbrukas kulturarvet, i form av språk och traditioner, och blir ett slagträ grupper emellan. Mångfalden, som ställer oss mycket bättre rustade för en föränderlig framtid, ifrågasätts och blir negativ.

Vi behöver ständigt fundera över våra värderingar och ta tydligt avstånd från främlingsfientlighet som till exempel Hembygdsrörelsen, Folkmusiker mot främlingsfientlighet och Riksförbundet Sveriges museer gjorde efter valet. Det gladde mig personligen att man visade det kuraget. Heder åt dem.

Vi måste våga prata om det som är negativt och problematiskt. Kan vi inte ha med berättelser om förtryck och marginalisering av romer, resande, samer och invandrare, om den svenska nazismen, rasism och främlingsfientlighet, då fastnar vi i att återberätta den svenska myten om en svensk berättelse. Men det finns många fler berättelser, varje människa är en berättelse.

Inom område efter område måste vi göra upp med normen och tron på det enhetliga, sammanhållna samhället. Det finns ingen objektiv berättelse utan vi måste tala om den verklighet vi lever i och berätta öppet om vårt historiska arv.

I Skåne vet vi att det finns en lång tradition av främlingsfientlighet. Jag kommer från Hörby som ligger i mellanskåne. När jag var liten berättades det okvädna historier om judar och romer och att det var något negativt med dem. Judeskämt och nazismen som något neutralt, och ibland positivt, fanns i min omgivning hela tiden. Min familj var inte antisemitisk eller rasistisk – tvärtom. Däremot var vi fattiga och lågutbildade, inte heller de kategorierna syns särskilt ofta på museer.

Sjöboparitet och Sverigedemokrater representerar en lång tradition av antisemitiska och främlingsfientliga värderingar. Hur kommer det sig att inga av de lokala museerna berättar den historien? En delförklaring kan vara att man aldrig gjort upp med den, inte heller på museerna.

I projektet ”Skånsk nazism” som vi arrangerade på Malmö museer när jag var chef där handlade just om det skånska perspektivet. Jag tror att det lokala perspektivet gör det svårt att värja sig. När det står Höör och Sjöbo i historiebeskrivningarna har skåningarna större öron än när man beskriver saker och ting som ett stort obestämt nationellt fenomen.

Idag finns främlingsfientliga tongångar överallt i världen. För mig är det ofattbart att man, med facit i hand, inte ser parallellerna i historien. Man behöver inte vara något geni för att se molnen hopa sig vid horisonten. Vi behöver tala om det här, om främlingsfientligheten och det arv vi bär på. Att inte göra det är oförsvarbart. Vi hamnar i en otydlighet där alla är förlorare.

Istället efterlyser jag en diskussion som möter argument med motargument. En diskussion som stör homogeniteten, som låter alla komma till tals och som vågar berätta även om det som inte är positivt.

Kennet Johansson
Generaldirektör, Kulturrådet
Header logo