Bild på Kennet Johansson. Foto av Jonas Hallqvist.

Alla måste ha rätt att fritt berätta sin historia

Arbetet på Kulturrådet följer en väl utstakad cykel med återkommande moment. Och mina krönikor har, sedan ett par år tillbaka, varit en del av den rytmen. Men det här är min sista krönika i Kulturrådets nyhetsbrev.

Under mina år som generaldirektör på Kulturrådet har jag sett det som ett viktigt uppdrag att vidga kulturbegreppet och ännu tydligare visa att Sverige är ett mångkulturellt land och att vi inte bara har ett kulturarv utan många. I princip varje människa bär på sitt eget arv och sin egen historia som förtjänar att berättas.

Och just den möjligheten, att fritt få berätta sin historia, vare sig man gör det med ord, musik eller andra konstnärliga uttryck, måste vi ständigt värna och bevaka. I hela vår omvärld, men också i Sverige, hårdnar attityder och främlingsfientligheten växer. Starka krafter vill begränsa yttrandefriheten och krympa individens frihet. För oss på Kulturrådet har det därför varit viktigt att driva frågan om fristäder för förföljda författare och andra kulturutövare. Fritt skrivande och fritt skapande är livsviktigt för demokratiernas överlevnad.

Lika viktigt är att vi ger de minoriteter som lever i Sverige rätten till sin historia. Deras upplevelser, berättelser och erfarenheter måste speglas i samhället och lyftas fram på våra statliga museer och institutioner. Idag är det alltför ofta den etablerade maktens historia som berättas, och den rymmer inte övergrepp, förtryck och förföljelse.

Det romska folket för en ständig kamp för sina rättigheter. Vi arrangerade för ett par år sedan en nationell romsk jubileumskonferens för att uppmärksamma att det var 500 år sedan romernas ankomst till Sverige först noterades. Konferensen skulle uppmärksamma kulturaktörer från hela landet på romernas kultur och historia och synliggöra betydelsen av romsk kultur för vårt gemensamma kulturarv. Det var ett viktigt nedslag, men det måste följas av en uttalad vilja, och riktade aktiviteter för att involvera romer i alla samhällets funktioner, på alla nivåer. Och dit har vi fortfarande en lång väg kvar.

En förutsättning för individens möjlighet att göra sig hörd och förstå sina rättigheter är att man har tillgång till det skriva ordet. På det har vi byggt hela vår moderna kultur. Därför blir man både bekymrad och beklämd när det visar sig att unga människor läser allt mindre och allt sämre. Kulturrådet kommer under nästa år att vara navet i en satsning på läsfrämjande som känns som en stor utmaning. Vår uppgift är inte att lära barn läsa, men vi har ett ansvar för att de kommer i kontakt med litteratur och stimuleras att läsa. Att helt enkelt väcka läslusten hos de unga.

Under mina år som generaldirektör har Kulturrådet genomdrivit en ny reform för fördelning av statliga bidrag till regionerna, Kultursamverkansmodellen. Även den handlar om respekt för andra människor, deras kunskap och deras perspektiv. Jag har insett hur viktigt det är att alla vi, som arbetar i statlig tjänst, försöker förstå de regionala perspektiven och den frustration som kan uppstå i kontakten mellan region och stat. Vi har olika uppdrag och svarar mot olika huvudmän, men vi förvaltar skattebetalarnas pengar och har ett ansvar mot alla medborgare i landet.

Det har varit utmanande, roliga och stimulerande år på Kulturrådet. Oavsett vem som blir nästa generaldirektör, är jag övertygad om att myndigheten kommer att fortsätta fördela bidrag och främja kulturen på ett alldeles förträffligt sätt. Verksamheten bottnar i alla fantastiskt duktiga medarbetare och deras stora kunskap om kultur och kulturpolitik. Det känns tryggt att lämna efter sig!

Nu fortsätter jag vidare och önskar alla andra lycka till i framtiden!

Header logo