Bild på Kennet Johansson. Foto av Jonas Hallqvist

Två krafter i samverkan

Kulturrådets styrelse har för tredje gången fattat beslut om stöd till regional kulturverksamhet genom Kultursamverkansmodellen. Totalt rör det sig om drygt 1,2 miljarder kronor. Nu är 20 landsting/regioner, av 21 möjliga, med i modellen och det måste vi se som ett lyckat resultat.

En reflektion i sammanhanget är att dialogen i den här reformen, som primärt syftar till att stärka det regionala inflytandet, också stärker den nationella kulturpolitiken. I Chris Heisters betänkande ”Spela samman” står det att Kulturrådet ska inrätta ett samverkansråd som ska bestå av representanter för de statliga myndigheter som berörs av Kultursamverkansmodellen. Det har vi gjort och rådet sammanträdde första gången hösten 2010. På samma sätt har även regionerna till uppgift att samråda med kommunerna i länet samt representanter för civilsamhället och kulturskaparna.

Samverkansrådet är en unik företeelse som börjar hitta sin form och sitt arbetssätt. Det står ganska klart att nio verksamhetschefer, var och en med djup kunskap inom sitt område, tillsammans är en kraft att räkna med. Kanske ännu starkare än utredarna tänkt sig! Det är uppenbart att Samverkansrådet har en viktig roll att fylla när det gäller den nationella kulturpolitiken.

Vi är alla i Samverkansrådet övertygade om behovet av en tydlig nationell kulturpolitik – som en garanti för att kulturen verkligen blir tillgänglig för alla och att de nationella minoriteterna värnas. Genom kulturplanerna får Samverkansrådet överblick över alla konstområden, det blir möjligt att se över gränserna och var man kan hitta samordningsprojekt. Både mellan olika regioner och inom olika konstområden. Sådant som inte de enskilda regionerna har möjlighet att uppmärksamma utifrån sina perspektiv och sin djupa regionala kunskap.

För mig ligger styrkan i Samverkansrådet i att vi alla har olika prioriteringar, inriktningar och specialintressen. Att vi företräder olika områden men enas kring vårt gemensamma uppdrag. Det är då det tänds nya tankar och idéer och det är så vi skapar förståelse och kunskap för konstområden, som vi kanske inte har så stor erfarenhet av. Det är mångfalden som är styrkan.

En annan tydlig effekt av Kultursamverkansmodellen är att kulturfrågorna fått ett lyft i debatten. Speciellt på regional nivå där kulturen tar mer plats och blir intressant inom fler politikområden. Det har vi fått många rapporter om. Även regionerna har ju fått samtalet och dialogen inskriven i instruktionerna, inte bara vi på statlig nivå, och det ger effekt. Vi vet ju att alla vinner på att diskutera och debattera och det ser jag som en av de stora vinsterna med hela modellen. Kulturfrågorna har fått en större träffyta i samtalet och på den politiska agendan.

Att kulturfrågorna blir synligare gagnar hela samhället. Det är ingen nyhet att ett rikt kulturliv för positiva effekter med sig. Det bidrar till att skapa empatiska och solidariska människor, som utvecklar demokratin och gör landet stabilt och inkluderande.

För att den regionala kulturpolitiken ska växa och utvecklas står det klart att det behövs en tydlig nationell kulturpolitik, som tar ansvar för helheten och ser vad som är intressant ur ett nationellt perspektiv. Dessa bägge krafter driver och kompletterar varandra. De utgör varandras förutsättningar, precis som en utvecklad demokrati kräver en utvecklad byråkrati.

Header logo