Bild på Kennet Johansson. Foto av Jonas Hallqvist.

Att kunna läsa är en
mänsklig rättighet

Att få lära sig läsa och ta del av det skrivna ordet borde vara en mänsklig rättighet. Och många av oss har nog uppfattat det så. Ända sedan 1842, när lagen om allmän folkskola infördes i Sverige, har förmågan att kunna läsa haft hög prioritet och status.

Men något har hänt! Precis som med annan kunskap och kompetens som tas för given, glömmer man bort att den måste förvärvas på nytt av varje individ. Språket får man med bröstmjölken, brukar man säga, men läskunskapen måste man erövra.

Och här någonstans har vi gått fel. Skolan lyckas inte längre ge alla barn fullgod läsförmåga och därmed möjlighet att delta i det demokratiska samhället och ta sin rättmätiga plats. Den som inte kan läsa känner inte till sina lagstadgade rättigheter och möjligheter. Den som inte kan läsa kommer efter redan vid livets början och riskerar att aldrig komma ikapp. Den som inte kan läsa berövas en del av sitt liv.

Kulturrådet stod nyligen som arrangör för en nordisk konferens under rubriken ”Unga Läsare i Norden”. För vi är ingalunda det enda land där läsförmågan, speciellt bland pojkar, minskar. Hela Europa uppvisar samma mönster. Det finns många tänkvärda förklaringar, som också framkom under konferensen. Den digitala världen har gjort sitt intrång och den kräver tid och speciell kompetens. Den traditionella boken har blivit en av många pusselbitat i barnens bokstavsvärld. Barn och unga befinner sig i en komplex miljö där film, spel och olika typer av läsplattor konkurrerar om tid och koncentration. Allt det fick vi lära oss. Vi fick också inblick i hur de olika nordiska länderna försöker tampas med problemet.

Kulturrådet har fått ett nytt regeringsuppdrag där vi ska verka som navet i ett större läsfrämjande sammanhang. Det är mycket lovvärt och vi ser fram mot att ta oss an uppgiften, som kommer att preciseras mer i vårt regleringsbrev för 2014.

Allt det är nog bra, och jag tror att det finns en rad åtgärder som vi kan arbeta med för att öka läslusten hos pojkar. Vår uppgift är att se till att det finns bra litteratur för barn och unga och att den kommer dem till del. Vi ska också arbeta för att höja läsandets status. Men det kan aldrig bli Kulturrådets, eller kulturens uppgift, att lära unga människor läsa. Det måste vara skolans ansvar att se till att alla, och då menar jag alla, elever får färdighet i att läsa och skriva. Vi måste helt enkelt sätta in de resurser som krävs för att göra flickor och pojkar till goda läsare i unga år. Och vi måste börja i tid! Vi kan inte vänta tills barnen går i mellan- eller högstadiet. Då är de redan etablerade som ointresserade läsare och vuxenvärlden har slösat bort många av deras år. Det blev tydligt för mig när jag lyssnade till professor Jouni Välijärvi på konferensen i Lund. Finland har kommit långt i den frågan och vi har mycket att lära av dem!

En annan föreläsare som spred ljus och framtidstro var Gunilla Molloy, docent i svenska som forskat kring tonåringars läsning av skönlitteratur i skolsammanhang. Hon berättade om hur hon själv rymt till biblioteket och böckernas värld för att slippa tråkiga lektioner. Och hur man måste se det positiva i varje elev och ta dem just där de befinner sig och har sitt kompetensområde. Då kan man väcka läs- och skrivlusten!

Konferensen hjälpte oss att belysa frågan och att vända och vrida på den. Den ifrågasatte sanningar och myter och förklarade, till viss del, varför problemet uppstått.

Men oavsett allt det framkom vårt gemensamma uppdrag klart och tydligt: Samhället har ett ansvar att lära varenda unge läsa!

Header logo