Bild på Kennet Johansson. Foto av Jonas Hallqvist

MU*-avtalet måste följas

En av regeringens kulturpolitiska prioriteringar under mandatperioden är att villkoren för den nyskapande kulturen ska förbättras. Det känns som en viktig prioritering, speciellt i ljuset av att många konstnärer och kulturskapare har svårt att klara sig på sitt konstnärskap.

Kulturen börjar sakta men säkert ta allt större plats i den offentliga debatten. I Almedalen har programpunkter med kulturanknytning mer än fördubblats under de senaste fem åren och i många olika sammanhang talar vi om kulturens positiva inverkan på människan. Det handlar om kultur för äldre, kultur och hälsa för att inte tala om kultur i skolan. Dessutom försöker vi i allt större utsträckning ta hjälp av kulturen i näringslivssammanhang.

Allt det är bra! Men i vissa sammanhang verkar vi glömma bort det som utgör kulturens kärna och det som allt vilar på. Att vi har fria och självständiga konstnärer som kan leva på sin konst och som kan utvecklas och helhjärtat ägna sig åt sin verksamhet. Som inte ständigt behöver brottas med överlevnadsfrågor.

Bildkonstnärer tillhör en grupp som har särskilt svårt att få betalt för nedlagt arbete och omkostnader i samband med utställningar. Kulturrådet har genomfört en kartläggning för att få svar på hur väl MU-avtalet följs. Den indikerar att flera arrangörer inte ser ersättningen till konstnären som en lika självklar utgift som andra kostnader. Det är istället en utgift utanför den ordinarie budgeten.

För mig är det ett besynnerligt resonemang. Staten har tecknat ett avtal med Konstnärernas riksorganisation, Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare, Svenska Fotografers Förbund och Föreningen Svenska Tecknare om hur ersättningen ska se ut. Det så kallade MU-avtalet. Och självklart bör ett sådant avtal följas av offentligt stödda institutioner, inte minst måste alla statliga arrangörer följa det, men även där finns det alltså avvikelser.

Min uppfattning är, att har man inte råd att ersätta bildkonstnärerna så har man inte heller råd att arrangera en utställning. Så enkelt är det.

Konsten och kulturen måste få kosta pengar, helt enkelt därför att den bidrar till samhället och människans utveckling inom i stort sett alla områden. Det är något vi alla vet, men så lätt bortser ifrån. Förutom det värde konsten och kulturen förmedlar, har vi mycket att lära av konstnärerna och deras sätt att arbeta. Deras förmåga till kreativt tänkande kan inspirera företagare och näringslivsutvecklare och andra att se utanför ramarna. Konstnärerna är en arbetsgrupp som har kreativiteten som arbetsredskap och som ständigt tvingas till nytänkande.

Och en förutsättning för att vi över huvud taget ska kunna lära av dem, är att de har råd till sitt uppehälle. Det finns ingen given summa för hur mycket konsten och kulturen får kosta, inte heller är det förutbestämt var pengarna ska komma ifrån. De olika politiska ideologierna har olika uppfattningar i frågan. Men en sak står klar, all nyskapande konst är beroende av stabil och långsiktig finansiering. Och i de sammanhangen måste staten föregå med gott exempel och följa det avtal som man själv tecknat. Allt annat blir absurt!

*MU-avtalet = Medverkans- och utställningsersättning

Header logo