Monireh Hashemi, Foto: Mustafa Hashimi

”Jag vill uppmuntra kvinnor att hitta sin egen röst”

Sitaraha – the Stars heter soloföreställningen av Monirah Hashemi, dramatiker och skådespelare. Som ung flicka i Afghanistan ville hon uppmuntra andra kvinnor att hitta sina egna röster och att våga skildra de berättelser som samhället helst ville ignorera och glömma. Monirah Hashemi lät kvinnorna prova på yttrandefrihet genom konsten.

Logotype: Fritt ord 250.I en av diskussionerna jag hade efter min soloföreställning ”Sitaraha – the Stars” var det någon som frågade mig varifrån jag fick modet att arbeta med något som innebär döden i Afghanistan. Samma människa fortsatte att tala om mig som om jag vore speciell!

Jag visste inte vad jag skulle svara eftersom jag inte vet på vilket sätt jag skulle vara speciell. Det jag gör är något som många andra också gör. Det som gjorde min situation speciell var att jag arbetade som ung flicka i Afghanistan, där jag uppmuntrade andra flickor och kvinnor till att hitta sin egen röst och skildra de berättelser som samhället vill ignorera och glömma, och lät dem prova på yttrandefrihet genom konsten.

Men vi män och kvinnor som går i täten får aldrig glömma att bakom alla våra heroiska berättelser och äventyr finns det en stark kvinna, som redan från början planterade ett litet frö av mod i våra hjärtan.

Mödrar; de som har förlorat sin barndom i köken, vid de heta ugnarna, bland tvätthögar som är högre än dem själva och som har delat docka med sina barn. Kvinnor som vi för det mesta ser som offer, som apatiska människor som vänjer sig vid smärtan, som har accepterat att de är hälften så mycket värda som män och kan bytas mot djur. Men inte alltid.

Det är i slutet av 2004 och jag bor i Herat. Jag har precis inlett min karriär som skådespelerska och gjort en film som ännu inte har gått upp på biograferna. Bortsett från mina släktingar, vänner och kollegor känner folk inte till så mycket av det jag har gjort. Men grannarna anar något och jag märker att de inte tycker om att en flicka från deras kvarter arbetar utanför hemmet. Ibland märker jag att de följer efter mig hela vägen till arbetet. När jag på kontoret ifrågasätter mina kollegors oanständiga och liderliga beteende säger de bara: vi ville testa dig!

Det är mycket tidigt, någon gång mellan tre och fem på morgonen. Jag hör min mamma. Hon viskar. Jag hör på hennes röst att hon är mycket orolig. Jag öppnar ögonen lite grann och ser henne sitta där i mörkret, precis bredvid mig på golvet. Hon har hittat en mängd brev ute på gården och vill att jag läser dem.

Jag vet inte om du skulle vilja vakna för att läsa ett brev mitt i natten, men jag är tvungen att läsa minst 50.

De handlar om mig! Allihop. Brevet har skrivits för hand men kopierats och tryckts upp i många exemplar.

بسم الله الرحمن الرحیم

I Allahs namn, den Nåderike, den Barmhärtige.

Det här brevet har skrivits till er, familjen Hashemi, för att förhindra och undvika en stor skam och vanära, inte bara för er utan för hela kvarteret. Vi bestämde oss för att skriva det eftersom vi har förstått att ni inte känner till allt detta skamliga och tror att er dotter lämnar hemmet för att arbeta. Men Gud är vittne till allt och våra efterforskningar har visat att hon inte arbetar utan ägnar sig åt olagliga verksamheter och aktiviteter. I strid mot Sharia och islams lagar har hon intima förhållanden med flera män och kommer snart att bli med barn. Vi vet att ni kommer från en ärad Sayed-familj men tycker ändå att det är bättre att berätta det för er innan vanäran blir allmänt känd. Det är bättre för både oss och er att ni tar hand om saken, annars måste vi vidta åtgärder.

و من الله التوفیق

Jag skakar. Hon frågar inte om det som står i brevet är sant. Hon uppmuntrar mig att fortsätta med mitt arbete, starkare än tidigare men också mer medveten. Breven förstör vi. Jag blir misstänksam mot alla. Hur grannarna ser ut, hur kollegorna hånler efter en förklädd pik, hur ofta släktingar, vänner och klasskamrater ställer frågor om mitt arbete och till och med en okänd mans blick på gatan får mig att tänka att det är de som har skrivit brevet.

En vecka går. Klockan är halv sju, sju på morgonen och vi äter frukost. Min far, mina systrar och mina bröder är där, och bortsett från min mor kommer vi alla att gå till jobbet eller skolan efteråt. Vi bor tillsammans med mina farföräldrar och min farbror och faster. I de flesta familjer tycker man inte om att sönerna gifter sig med starka kvinnor; det gäller min farmor också.

Hon knuffar argt upp dörren och kliver in, som om hon är en fordringsägare eller någon har haft sönder hennes tekanna. Hon sätter sig precis vid dörren och stirrar ner i golvet.

– I ett hus där man inte gör någon skillnad mellan män och kvinnor är det tydligt att ingen bryr sig om de äldres ära och goda rykte.

Min far försöker hålla sig lugn.

– Är allt som det ska, var har hänt så här tidigt på morgonen?
Efter den dramatiska inledningen lyfter hon på det hörn av sin chador som hon har hållit fast med handen och kastar en hel hög med kuvert framför min far.

– Titta, det är det här hon har utbildat sig till. Vi borde inte ha förväntat oss mer av henne än ett barn.

Min far tar ett av kuverten. Jag är rädd. Tänk om det är samma brev! Hur kommer jag att reagera? Jag är säker på att det är min faster och farbror som har läst brevet för henne.

De som har skrivit brevet har bestämt sig för att lägga det i ett kuvert. Om du kastar ett papper på marken går folk bara förbi och ser det som skräp på gatan, men om du kastar ut ett kuvert väcker det uppmärksamhet.¨

– Vad handlar brevet om?

– Det är uppenbart att det handlar om din dotter, den Smutsiga Svarta, hon som har en tunga längre än en åsnesvans.

Jag får en chock. Hon talar om min lillasyster. Eftersom hon har mörkare hy kallar farmor henne för den Smutsiga Svarta när hon är arg. Jag blir irriterad och otålig.

– Det verkar som om dina nära och kära inte har läst brevet för dig ordentligt. Det handlar faktiskt inte om henne; hon är bara tretton, ett barn, och du borde skämmas för att du försöker dra in henne i det här tramset. Det handlar inte om henne, det handlar om mig! Men inget av det de skriver kan hindra mig från att göra mitt arbete. Första gången jag fick de här breven trodde jag att det var någon utanför hushållet som hade skrivit dem, men jag skulle inte bli förvånad om jag hade fel. Om de här människorna är så säkra på det de skriver, är det bättre att de ser mig i ögonen och säger det till mig direkt.

Det blir tyst i rummet, en tystnad som ingen vill bryta.

– Du kan behålla dem för att ha i vinter, lögnerna värmer en del människor mer än sanningen.

Jag går ut ur huset och håller min svarta chador så nära mig jag kan. Jag har blicken nedslagen och benen skakar så att jag har svårt att gå. Nej! Jag har inte gjort något att skämmas över. Jag ser kvinnor som snabbt går förbi. Gamla och unga män och pojkar stannar till när de ser mig och blänger argt. Jag vet vad det betyder. Breven har inte bara kastats in till vårt hus utan också till våra grannar och ut på gatan.

Jag kommer ihåg att jag under fredagsbönen har hört mullan säga att om det blir torka och svält, om det blir översvämning, om oro och svåra tider drar över landet, så beror det på att flickorna och kvinnorna inte lyssnar på sina fäder och makar. Det händer för att de sminkar sig, går ut utan en mans tillstånd, låter bli att bära hijab och lockar oskyldiga unga pojkar till synd. En man som inte kan kontrollera sina kvinnor är utan ära och heder, inte bara i den här världen utan också inför Allah och hans profet Muhammed. Jihad betyder inte längre bara att slåss mot de utlänningar som våldför sig på vårt land och vår tro, utan är också en inre jihad, i våra hem, i våra kvarter, där främlingarnas ideologi håller på att slå rot.

Någon springer efter mig; kommer han att våga konfrontera mig eller attackera mig bakifrån som en feg stackare? Det känns som om jag kommer att få något i huvudet vilken sekund som helst. Jag hejdas av en stark hand, en manshand, på min axel. Det är min far. Jag ser mamma komma springande emot mig.

– Jag lovar att jag inte kommer att hindra dig från att arbeta. Men jag bönfaller dig att inte gå dit i dag. Se på dem; om något händer dig kommer de bara att minnas den Monirah det står om i brevet.

Jag går tillbaka hem och isolerar mig där i tre månader.

– Du har gjort dem stolta.

– Vad menar du, mamma?

– Se på dig själv! Du bara sitter här och blir den flicka de vill att du ska vara.

– Var det inte det du och pappa ville?

– Från det att du lämnar huset tills du kommer tillbaka hem känns det som om jag dör lite för varje sekund. Men jag vill inte att du någonsin ska behöva känna dig rädd. Jag har varit rädd i mitt liv och har aldrig upplevt frihet. Jag vill inte att du någonsin ska behöva uppleva rädsla. Gå nu, var stark och kämpa för dina drömmar.

Mindre än en månad senare träffar jag några människor för att starta ”Simorgh Film Association of Culture and Art”. Det är 2005 och jag börjar med att leda kvinnornas avdelning. Senare startar jag också en teateravdelning.

Min mor tror på kvinnors styrka. Hon har lärt oss att tro på våra egna ord och handlingar och att inte förhandla om våra rättigheter utan i stället agera och se till att få dem. Hon anser att hela världen är ett spel. Alla – män, kvinnor och barn – är vi med i spelet från den dag vi föds, men det är upp till oss själva att bemästra och styra det. Hon anser att kvinnor inte borde skämmas för sina liv och sina berättelser. Ju mer vi lever i tystnad och gömmer undan våra berättelser, desto mer gör vi det möjligt för förövarna att fortsätta bete sig som de gör, eftersom det accepteras i samhället.

Att leva med en så stark kvinna hjälpte mig att uppmuntra unga flickor, pojkar och gifta kvinnor att gå med i mitt teatersällskap för att skildra sina berättelser, för att tala om vad de har för bekymmer och vad de kämpar med, önskar sig och hoppas på. Med sina filmer och pjäser talar de till etablissemanget och hjälper det att se kvinnor som en del av samhället, inte som kreatur som ska gömmas bakom väggar för att deras röster och kroppar inte ska skaka islams grundvalar.

Men det finns många fler kvinnor som vi inte hör något om. Det är för att de inte passar in i den typiska mall som vi har för kvinnliga kämpar, för att det som är viktigast för en afghansk kvinna inte uppfyller västerländska kvinnors standarder. Det finns nästan inte en enda kvinna i Afghanistan som inte kämpar för frihet i stor eller liten skala, för en ljusare framtid för sina döttrar. Jag har förstått att de inte är offer utan rebeller, som i framtiden kommer att utgöra grunden för kvinnornas revolution. De vet att fundamentalisterna inte kommer att låta deras berättelser publiceras och att det är långt kvar innan de kan nå de stora medierna, men de kan åtminstone föra berättelserna vidare till sina barn och barnbarn och be dem fortsätta traditionen att hålla berättelserna vid liv.

I Simorgh Theater har vi använt oss av dramaövningar och lekar för att se tillbaka på våra liv och gestalta olika berättelser ur dem för att se på dem på ett nytt sätt. Vi har spelat upp konflikter från både samhället och hemmet, för att ge oss kraft att möta dem i verkligheten. Vi har lärt oss att berättelser är viktiga. Berättelserna är vårt förflutna, vår nutid och vår framtid. Berättelserna speglar ett samhälle där människor har glömt den smärta ord kan ge upphov till och vilken effekt någons utseende och uppförande kan få.

Under arbetet med ”Zouqaq – Jada – Gränder”, ett projekt som drivs av Riksteatern Värmland, kom jag fram till att berättelserna kan ge oss kontakt med främlingar.

I projektet, som finansieras av Postkodlotteriet, hjälper den palestinske rapparen Khaled Harara och jag deltagarna, som är ensamkommande flyktingbarn från hela världen, att skriva ner sina berättelser i form av spoken word-poesi eller rap. Det är berättelser som är viktiga för dem, från hemlandet eller från deras nya hem.

De ensamkommande barnens berättelser kommer att inspirera svenska rapartister att skriva texter och göra en sommarturné med konserter. Jag hoppas att de här berättelserna är början på en ny värld och gör slut på all trångsynthet för att i stället förespråka tolerans.

Monirah Hashemi

Bakgrund

Under 2016 samordnar Kulturrådet tillsammans med Kungliga biblioteket uppmärksammandet av att Sveriges Tryckfrihetsförordning skrevs på för 250 år sedan. Förordningen stärker inte bara det fria ordet utan också offentlighetsprincipen med sin transparens och meddelarfrihet. Samtidigt firar också Sveriges Yttrandefrihetsgrundlag 25 år.

Under året lyfter Kulturrådet fram det fria ordet och rätten till konstnärlig frihet i den ordinarie verksamheten, samt gör specifika satsningar i samverkan med Kungliga biblioteket och andra myndigheter.

Från och med december 2015 till och med december 2016 har Kulturrådets nyhetsbrev gästkrönikörer som alla är väl orienterade i frågor om konstnärlig frihet, det fria ordet och den okränkbara rätten till att uttrycka sig fritt genom konsten.

Header logo