Jude Dibia.

Vandringens tid

Den inledande meningen i Dambudzo Marecheras berömda kortroman House of Hunger går så här: I got my things and left. Därifrån leder boken vidare in i korta, fascinerande sketcher och historier, där en del beskriver en exilafrikans upplevelser i Storbritannien. På ett sätt som liknar Marecheras inledning fann jag mig i juni 2014 vara i färd med att packa mina väskor och resa min väg. Jag höll på att lämna Nigeria, det land jag föddes i och landet där jag har levt i närmare fyrtio år av mitt liv. Jag inte bara reste min väg utan var mycket väl medveten om att jag lämnade mer än bara en plats, jag lämnade minnen, upplevelser, vänner, familj, kärlek, smärta och – det svåraste av allt – jag lämnade en enorm bit av den jag var och det som gjort mig till den jag är, som format mig till den version av mig själv som jag ibland inte kände igen.

Logotype: Fritt ord 250.Under året som följde, från juni 2014 till juni 2015, kändes det som om jag konstant höll på att packa mina väskor och lämna en eller annan plats. Från en kort vistelse i Houston fortsatte jag till Genève och vidare till Boston, där jag bodde som längst innan jag packade väskorna ännu en gång och flyttade till Malmö, mitt nya hem några år framöver. Och ändå, fastän jag har slagit mig till ro i Malmö som ICORN:s och Kulturförvaltningens gästförfattare, har jag fortfarande en del väskor packade – jag är alltid på flyende fot. Den oro jag har känt den senaste tiden har mer att göra med den växande obehagskänsla som Europas migrantsituation har skapat, där kriget i Syrien har lett till att miljontals familjer har flytt från sitt hemland för att försöka skapa någon sorts framtid för sig själva och sina barn. Varje dag tvingar krisen i Syrien mig att minnas varför jag lämnade mitt hemland. Även om jag inte jämför min situation med syriernas eller någon annan grupp av människor som har haft anledning att fly från sina länder, och även om mitt land inte går igenom samma storskaliga förödelse som den som sker i Syrien, har en del av mitt land också varit i krig i mer än fem år då Boko Haram, en terroristgrupp som förklätt sig själv till religiös rörelse, har utfört bombningar, fört bort skolbarn och dödat tusentals människor. Anledningen till att jag själv packade mina väskor och lämnade Nigeria var däremot en annan sorts kris.

I januari 2014 antog Nigeria en lag som kriminaliserade samkönade äktenskap och därigenom också både kriminaliserade och fördömde alla samkönade relationer mellan vuxna och HBTQI-personer, oavsett samtycke. Eftersom jag själv tillhör den här gruppen och har skrivit om Nigerias gayvärld ända sedan 2005, en tid då en del högt uppsatta personer inom regeringen deklarerade för världen att det inte fanns några homosexuella i Nigeria, gick det upp för mig att det nu var fritt fram för polisen och homofoba busar som kunde njuta av att snabbt och laglöst kunna skapa sin egen rättvisa. En enkel googling på situationen i Nigeria kommer att visa några av de fall där homosexuella nigerianer har attackerats av inte bara en mobb, utan i vissa fall också av statliga säkerhetsagenter.

Jag reste till Amerika utan att ha en aning om vad som väntade. Amerika har lyckats framställa sig självt för omvärlden som en immigranternas lysande stråle av hopp – ett land som har grundats på såväl svarta slavars arbetskraft som de mångkulturella immigranternas svett och påhittighet efter att de flytt till landet under 1800-talet och de båda världskrigen. Sanningen är dock den att Amerika har kämpat med en lätt förtäckt institutionaliserad rasism och det olyckliga sätt som färgade hela tiden är misstänkta i polisens ögon. Jag kom till Amerika mitt under BlackLivesMatter-rörelsen, som för mig blev lite av ett tecken på att Amerika kanske inte var rätt plats för mig som svart utlänning.

Jag kom till Sverige i juni 2015 efter att ha fått ett tvåårigt ICORN-stipendium som gästförfattare för Malmö stad. Malmö kändes rätt trots att jag kom hit när de flesta svenskar var borta på sin långa sommarsemester. Kanske var det det att staden var nästan tom som förmedlade en känsla av lugn. Vad det än var så passade det mig. Jag behövde lugnet efter allt det kaos det hade inneburit att flytta runt från plats till plats på så kort tid. Jag behövde tomheten som hjälp för att lätta på allt det jag har gått och burit på.

Efter en månads avskildhet bestämde jag mig för att börja skriva igen. Jag har ett litet kontor hemma i lägenheten och när det känns för ensamt har jag tillgång till ett författarkontor på Malmö stadsbibliotek. Att skriva har inte alltid varit så lätt för mig, men trots det har jag genom åren lyckats skriva tre romaner samt en handfull noveller som publicerats och tagits väl emot. Jag skrev dem medan jag arbetade heltid med något helt annat, men nu, när jag hade all den här lediga tiden, verkade det som om min musa eller kreativitet också hade packat sina väskor och rest sin väg. Jag skulle senare komma att inse att den känsla av viktlöshet jag upplevde, denna oförmåga att skriva på det sätt som jag var van vid, var ett resultat av det trauma jag hade gått igenom. Det är vad som kan hända en författare som flyttar till ett nytt land med ett nytt sätt att leva, en ny kultur, nytt språk och nya människor. Och jag har läst mycket om hur andra författare har upplevt och hanterat omflyttning och känsla av rotlöshet, så jag vet att jag inte var ensam om min oförmåga.

Men vad är en författare om han inte kan skriva? Vad måste man göra för att väcka liv i skrivlusten igen? Jag grubblade över de här frågorna dag ut och dag in. En dag snavade jag på en av mina ouppackade väskor och utan någon egentlig anledning började jag packa upp innehållet. Lukten av gamla kläder och bekanta föremål påverkade mig. Jag öppnade garderoben för att göra plats för kläderna och sakerna, och när jag gjorde det kändes det som om jag började göra mig av med en del av allt det jag burit omkring på och släppa en del av min oro. Att göra plats för det förflutna samtidigt som jag accepterade nuet var ett av de bästa sätten jag kunde hantera min skrivkramp på. Även om vi inte alltid kan förändra vårt förflutna har vi kraften att bestämma hur vi vill att vår framtid ska se ut. Och det förflutna ska inte helt lättvindigt kastas bort och glömmas; det är därifrån vi lär av våra misstag och undviker att göra om dem.

Jag har just skrivit klart en fjärde roman. Det är en bok som jag har arbetat på under de senaste fem åren. Till skillnad från mina andra romaner som i stor utsträckning har granskat sociala frågor, som förekomsten av homosexuella och deras rättigheter i mitt land (Walking with Shadows), utnyttjande av småflickor (Unbridled) och social ojämlikhet (Blackbird), tar den här boken sig an lättare ämnen. Den handlar mer om vänskap, om att bli äldre och om de tuffa val vuxna måste göra i den nya normalitet världen består av i dag. Som mycket av det jag skriver utspelar sig berättelsen i mitt hemland. Jag skrev klart boken i USA men har lagt den åt sidan ända tills nu. För närvarande gör jag research för en ny berättelse jag vill skriva, en som till största delen utspelar sig i Sverige. Berättelsen tar upp aktuella frågor som jag har ställts inför – migration, omflyttning, rasism, obesvarad kärlek och maktdynamik. Jag tycker det är spännande att min lidelse för att skriva nytt material har kommit tillbaka, och det är ännu mer spännande att min läsekrets expanderar till Europa.

Det finns så mycket vi kan lära av varandra. Men jag har också alltid känt att länder i den så kallade första världen fortfarande inte vet lika mycket om Afrika som afrikaner vet om dem. Skildringar från Afrika färgas oftast av utländska mediers fördomar i deras försök att bevara urgamla stereotyper av en kontinent. Det är därför jag fortfarande får dumma frågor om vilda djur och hur det är att bo i grottor eller träd från vissa människor när jag berättar var jag kommer ifrån. Författare, särskilt romanförfattare, har förmågan att förändra det här berättandet och ge en mer realistisk bild av sina samhällen. Det är en av anledningarna till att jag tyckte om att skriva om livet i mitt hemland – jag visste att mina böcker och berättelser letade sig ut till omvärlden, där utländska läsare kunde få en glimt av livet som det var och inte som media ville att de skulle föreställa sig det.

Kanske har mitt resande tillfälligt upphört. Mina väskor är numera uppackade och skrivarlusten verkar ha hittat tillbaka. Varje dag när jag nås av nyheter från Nigeria via internet eller sociala medier inser jag att det fortfarande finns så mycket mer att göra för att förändra vår värld till det bättre. Europa håller på att förändras, tecknen syns i Sveriges och Danmarks gränser och människor är oroliga och illa till mods. Jag ser också att det finns många historier att berätta om det här och om livet för de många immigranterna som är fångna mellan världar. De här berättelserna är viktiga och förhoppningsvis kommer författare från båda sidor att skriva om dem. Jag vet – för jag kommer att vara en av dem.

Jude Dibia
Författare

Jude Dibia har skrivit Walking with Shadows, Unbridled och Blackbird. Hans texter utforskar homosexuella afrikaners verklighet i Afrika, med de dagliga utmaningar och övergrepp de utsätts för. Jude Dibia skriver i Sverige där han bor och är nuvarande gästförfattare i Malmö stads fristadsprogram.

Översättning från engelska: Anna Stjernström genom Exacta översättningar AB.

Bakgrund
Under 2016 samordnar Kulturrådet tillsammans med Kungliga biblioteket uppmärksammandet av att Sveriges Tryckfrihetsförordning skrevs på för 250 år sedan. Förordningen stärker inte bara det fria ordet utan också offentlighetsprincipen med sin transparens och meddelarfrihet. Samtidigt firar också Sveriges Yttrandefrihetsgrundlag 25 år.

Under året lyfter Kulturrådet fram det fria ordet och rätten till konstnärlig frihet i den ordinarie verksamheten, samt gör specifika satsningar i samverkan med Kungliga biblioteket och andra myndigheter.

Från och med december 2015 till och med december 2016 har Kulturrådets nyhetsbrev gästkrönikörer som alla är väl orienterade i frågor om konstnärlig frihet, det fria ordet och den okränkbara rätten till att uttrycka sig fritt genom konsten.

Den 17 januari arrangerade Kulturrådet Session on the Freedom of Expression på scenkonstmässan APAP i New York.

Header logo