Sofia Jannok. Foto: Sotarn.

”Låt oss aldrig bli nedtystade”

I år är det 250 år sedan tryckfrihetsförordningen kom till. Sofia Jannok, musiker, är den sjätte oberoende krönikören i Kulturrådets serie som uppmärksammar att det fria ordet i år fyller jämnt.

Logotype: Fritt ord 250.

 Ingenting hörs
Och det hörs

Áillohaš (Nils Aslak Valkeapää) dikt är så träffande, så talande, trots dess tema. När en blickar ut över landskapet i Sápmi så ser det ut att vila i tystnad. Vidsträckta marker, helt i stillhet.

Så fel ögat kan ta. Nog hörs det saker: vind i trädkronorna, en älv forsar långt borta, en ensam kråka, tjugo sjungande svanar på väg söderut, hundskall från grannen en mil bort. Nog hörs det mer än så: ett djupt ryt från urmoderns innanmäte, förtryckt av samtidens dövhet. För den som vill, fullt hörbart.

Rytandet är kampen. För inte har den någonsin varit tyst. När skallar mätts, trummor samlats in, nåjder bränts. När privata egendomar i ett pennstreck övergått till kronomark från en lag till en annan. När älvar dämts och gruvor förstört. När språket förbjudits och jojken förbannats. När betesmarker skövlats (läs: skövlas) och gränser för att stänga in oss dragits (läs: dras), så har vi fortsatt jojka och väva berättelser i rött, blått, grönt och gult. Vi är som fjällbjörken som kravlar sig fast med sega rötter på fjällets karga kant. Ur en annan dikt av en stor poet, Paulus Utsi, som stod öga mot öga med vattnet som Vattenfall lät dränka hans hemland. Morfars bror.

1917. Ofta mötte folket från Sápmi ögon som såg exotism och händer som klappade på huvuden, när de sa ifrån mot dessa övergrepp. Det finns ett foto från makthavarnas rum med högt i tak och bord i massivt trä, där kostymklädda herrar poserar tillsammans med samer iklädda högtidskoltar. Elsa Laula är med, vår ikon som var den första att organisera folket mot staten. Att döma av hur utvecklingen av samråd uteblev, såg staten mindre till att lyssna på yrkanden, än att ta det där fotot.

2015. Girjas sameby har stämt staten för övergrepp angående land och vatten. Jag följer rättegången tillsammans med en rad andra som liksom jag klätt sig i kolt, likt en rustning. Vi vill visa var vi står. Säkert likt dem som åkte ner till huvudstaden för 100 år sedan. Å andra sidan hade de nog inte mycket annat i klädesväg att välja mellan. Jag sitter bredvid en äldre släkting som är från den sameby det handlar om, min farmors. När statens advokater kallar oss ”lappar” för 150:e gången lyfter vi inte längre på ögonbrynen, men när de säger att ”lapparnas” närvaro inte räknas för att vi aldrig har odlat marken, så fnyser åhörarskaran ljudligt. Marken i karga fjälltrakter har sällan lämpat sig för odling varför rennäringen är den näring med starkast och längst koppling till området. När statens vittne hävdar att varken kolonisering eller tvångskristnande skett, så tror jag inte mina öron. När staten påstår att vi historiskt inte funnits på området i nämnvärd omfattning – fast vi i rakt nedstigande led från våra förfäder, sitter framför dessa ombuds ögon, i statens egen rättssal – så hugger det i hjärtat. Hur kan den stat vi lever i missat vår existens?

Det har den förstås inte. Statens bevisning hör hemma på rasbiologins tid. Faktum är att de inte ens förnekar det. Med ordvalet ”lapp” som Svenska Akademien kallar kränkande, och det faktum att staten vill ogiltigförklara all modern forskning i frågor som rör samer, så återstår bara forskning gjord på rasbiologins tid. Statens advokat förstärker detta genom att i sin bevisföring ta upp en skrift där den ”den lapska rasen” anses ”svag”.

Efter rättegången vill statens advokat hemskt gärna ha en bild av sig själv tillsammans med samerna. Ja, då heter vi samer, helt plötsligt. Han vill visa sina barn att han träffat riktiga samer. Jag spyr inombords och vägrar vara med. Exotismen är oförändrad. Jag undrar om staten lyssnat ett ord på vad samebyn framfört.

På få ställen i historieböcker beskrivs Sveriges koloniala historia i Sápmi, och om den gör det är det ur den sittande maktens perspektiv. Vi måste alltid anpassa oss efter den rådande okunskapen om landets historia. Inte kan vi prata om vad det egentligen handlar om, mänskliga rättigheter för urfolk. Nej, först måste vi låta oss bli fotade, sedan få frågan ”hur många renar har du?”, förklara att lávvu är samma sak som tipi, sedan kanske komma till att antirasism även ska innefatta samer. Men då har nog personen redan slutat lyssna och börjat lägga ut samebilden på Instagram.

Jag träffade JK, Justitiekanslern, i samband med rättegången. Utanför Gällivare tingsrätt under en bensträckare står vi i regntung vårluft, ser Duottar (lågfjället Dundret) vila lågmält under molnen. Jag frågade JK varför statens advokater säger ”lappar”. Hon svarar att allt är en lek med ord. Man bestämmer sig ändå för vad man vill vara. Jag förstår ingenting. Bestämde jag mig på BB för att vara same? JK säger att det inte är så mycket att lägga vikt vid, att det här med rasbiologi var väl onödigt att haka upp sig på. Jag förklarar bestämt hur ordet ”lapp” låter i mina öron: som n-ordet.

JK vill ses över lunch. Så tillsammans med Girjas ordförande låter jag staten bjuda på lunch, och drar av det på deras oändliga skuld till mig. JK frågar och vi svarar. Vi förklarar koloniseringen har pågått för länge. Vi driver kampen mot den, för vi vet ingenting annat. Jag inser att JK vet lika lite om mitt folk som de kids jag senare samma dag ska möta på döda torget i min hemstad, skrikandes Heil Hitler när de ser mig i min allra finaste kolt i silke.

Senare i rättssalen hör jag ordet ”same” nämnas av statens advokat. En liten seger, likt en föraning om en segrande dom. Vi är sega. Hör ihop med själva jorden vi står på. Har man inte lyckats utplåna oss än, så inte kommer man lyckas med det i framtiden heller.

När rättegången är över ber jag JK ratificera ILO 169 om urfolks rättigheter, att införa undervisning där historien inte skrivs om, där vi är en del av landets berättelser, så att kommande generationer inte behöver bevisa att vi inte kommer någonstans ifrån, att vi alltid funnits här, att det är själva prylen med urfolk. Och framför allt: att vi fortfarande finns här.

För allt detta är det tyst om. Cashen kommer från Sápmi. Ju fler som vet om att vi har rätt till land och vatten, desto svårare blir det att ta den rättem ifrån oss. En sådan tystnad har ett annat namn. Censur. Låt oss aldrig bli nedtystade. Där våra förfäders jojk slutade, tar våra röster vid.

Censur
Ingenting hörs
Och det känns

Sofia Jannok,
musiker

Bakgrund

Under 2016 samordnar Kulturrådet och Kungliga biblioteket uppmärksammandet av att Sveriges Tryckfrihetsförordning skrevs på för 250 år sedan. Förordningen stärker inte bara det fria ordet utan också offentlighetsprincipen med sin transparens och meddelarfrihet. Samtidigt firar också Sveriges Yttrandefrihetsgrundlag 25 år.

Under året lyfter Kulturrådet fram det fria ordet och rätten till konstnärlig frihet i den ordinarie verksamheten, samt gör specifika satsningar i samverkan med Kungliga biblioteket och andra myndigheter.

Från och med december 2015 till och med december 2016 har Kulturrådets nyhetsbrev gästkrönikörer som alla är väl orienterade i frågor om konstnärlig frihet, det fria ordet och den okränkbara rätten till att uttrycka sig fritt genom konsten.

Header logo