Ola Larsmo. Foto: Christine Olsson.

Den påtvingade tystnadens psykologi

Har du upplevt att någon tvingat dig att hålla tyst? Att du velat säga något men blivit brutalt hindrad? Jag syftar nu inte på oartighet som att någon avbryter dig eller är ointresserad av vad du har på hjärtat. Utan det verkligt hotfulla: säger du det du tänkte säga – eller skriva – kommer det att bli smärtsamma konsekvenser. Letar du i minnet tror jag att du faktiskt hittar något sådant ögonblick, vare sig det var en fylltratt som skrek håll käften! eller något värre du varit med om, till exempel via verkliga hot eller anonyma på nätet – en erfarenhet som alltfler svenska författare har gjort på senare år. Men jag tror att de flesta som läser detta också förknippar sådana minnen med en känsla av lätt chock och obehag, kanske rädsla och vrede.

Logotype: Fritt ord 250.Var glad för obehaget i minnet, för det tyder på att du lever i en demokrati. För de allra flesta som levt under totalitärt förtryck blir erfarenheten av att vara tystad, och veta att det jag verkligen vill uttrycka inte får sägas, till sist en del av vardagen. Det måste det bli – om livet alls ska fortsätta i några som helst banor. Skildringen av hur den osynliga munkavlen sitter där och du själv till sist rättar till den, är något vi kan förstå inifrån genom att ta del av litterära skildringar av människor som levt inuti detta förtryck och till sist kunnat skriva om det. Vi tar gärna till oss romaner som Orwells 1984 eller Solsjenitsyns Första kretsen. Men kanske kan även vittnesmålen från de som befann sig i moralens gråzoner ha något att lära oss.

Jag tänker till exempel på Hans Falladas just nu både bokhandels- och bioaktuella ”Ensam i Berlin” (Jeder stirbt für Sich allein). Fallada hörde till de författare som fick kritik för att ha blivit kvar i Tyskland under kriget och klarat sig genom att tidvis skriva filmmanus på beställning av den nya regimen.  Men ”Ensam i Berlin” är och förblir ett fönster in i livet i den totalitära nazistaten. Paret Otto och Anna Quangel förlorar sin ende son i kriget och börjar sprida antinazistisk propaganda tills de arresteras och döms till döden. De har levt stilla liv, inte särskilt politiskt engagerade, förrän tragedin slår dem – och att bara tiga och fortsätta låtsas blir alltmer outhärdligt. Vardagen handlar om att ljuga inför andra och sig själva, att allt är bra och att sonens död var ett ”offer”. Tills äcklet för osanningen slår igenom alla skyddsvallar och de måste finna ett utlopp för sin desperation. Svaret blir att påpeka den offentliga lögnen. Men nästan alla som nås av deras försiktiga propaganda i form av pamfletter och vykort drabbas i sin tur av skräck. Någon petar hål på lögnen och det kan drabba mig om någon kommer på att jag för en stund vistats i sanningens närhet. Paret Quangel är dock ensamma och tycker sig inte längre ha mer att förlora. Fallada skildrar den uppskruvade ångestens mekanik bättre än många andra: man kan kanske säga att den var hans ämne.

En annan tyskspråkig författare som också fick mycket kritik för sitt samröre med en annan totalitär regim var Christa Wolf. Strax efter murens fall 1990 gav hon den lilla romanen ”Was Bleibt”, (Vad blir kvar), som skildrar några månader då hon förstod att hon och hennes man var övervakade av Stasi – detta sedan hon undertecknat en protest mot utvisandet av dissidenten och trubaduren Wolf Biermann. När boken kom ut ledde den till en hård och försonlig debatt – hur kunde hon, som varit en uppburen författare i DDR, våga framställa sig som ett offer?

Det hindrar inte att romanen är en utmärkt skildring av hur den påtvingade tystnaden i en diktatur äter sig in själen. Några män sitter var dag i en bil utanför parets lägenhet. De gör ingenting, de äter bara korv. Någon gång på kvällen vinkar författaren till dem innan hon släcker ljuset och de svarar genom att blinka med billyktorna. Ibland klickar det konstigt i luren när hon ringer en vän. Inget av detta blir hotfullt på allvar. Men styrkan i Wolfs roman är att hon skildrar den inre munkavlen, självcensuren i mikroskopisk detalj: vilka ord väljer jag i mina mest vardagliga samtal? Vilka böcker törs jag inte bläddra i i bokhandeln, vilken musik törs jag ens nynna för mig själv i duschen? Wolf visar hur kommissarien har flyttat in i det undermedvetna. Det behövs inga piskrapp, inga förhör i en kal cell. Inte om man fortfarande tycker sig ha något att förlora (det hade inte paret Quangel längre när de till sist gör sitt lågmälda uppror).

Varken Fallada eller Wolf undgick att i perioder spela med. Kanske kunde och borde de ha agerat annorlunda; men i sina romaner delade de sedan med sig av de psykologiska mekanismer de hela tiden registrerade, hos sig själva likväl som hos de ”diktaturens kreatur” som höll dem under övervakning. Det är rapporter inifrån dikaturens vardag och den påtvingade tystnadens psykologi .

Thomas Mann, som själv lämnade Tyskland redan 1933 och under naziperioden framstod som den fria tyska kulturens och motståndets främste talesman i exil, var inte nådig mot de författare som i likhet med Fallada valt att stanna i hemlandet. Han menade att allt som skrivits och givits ut i Tyskland under de åren var ”nedsmetat med blod” och bara dög till pappersmassa. Det stämmer säkert för merparten av medlöparlitteraturen. Sedan finns det ändå skönlitterära vittnesmål inifrån diktaturen som är viktiga – just därför att de kan berätta om schackrandet och kompromissandet som väg till helvetet. Det är vad litteraturen kan – ge oss förstahanderfarenheter av någon annans helvete och förkastliga val. Och oavsett hur man ser på upphovspersonernas agerande gör läsningen av böckerna att vi får en möjlighet att urskilja vad i den egna friheten som måste försvaras, som är värdefullt och långt ifrån gratis. Påminn dig hur det under läsningen kändes att känna skräck för att någon sade som det var och se dig om av rädsla för repressalier för att ni deltagit i ett vardagligt samtal. Ingen utom de som själva har den erfarenheten kan med säkerhet säga hur vi skulle leva och handla i en diktatur. Med hjälp av de vittnesmålen inifrån romanernas klaustrofobiska rum kan du mäta din egen frihet; den kan annars vara svår att få syn på då vi tar den för given.

Ola Larsmo
Författare och ordförande i svenska PEN

Bakgrund
Under 2016 samordnar Kulturrådet tillsammans med Kungliga biblioteket uppmärksammandet av att Sveriges Tryckfrihetsförordning skrevs på för 250 år sedan. Förordningen stärker inte bara det fria ordet utan också offentlighetsprincipen med sin transparens och meddelarfrihet. Samtidigt firar också Sveriges Yttrandefrihetsgrundlag 25 år.

Under året lyfter Kulturrådet fram det fria ordet och rätten till konstnärlig frihet i den ordinarie verksamheten, samt gör specifika satsningar i samverkan med Kungliga biblioteket och andra myndigheter.

Från och med december 2015 till och med december 2016 har Kulturrådets nyhetsbrev gästkrönikörer som alla är väl orienterade i frågor om konstnärlig frihet, det fria ordet och den okränkbara rätten till att uttrycka sig fritt genom konsten.

Läs mer

Header logo