Kerstin Brunnberg

Kerstin Brunnberg sammanfattar tryckfrihetsåret 2016

2016 är snart över. Arbetet med sammanfattningar och tillbakablickar kommer snart att finnas överallt precis som de försök till förutsägelser till vad som ska hända 2017.

Kulturrådet har låtit ett antal skribenter med egna erfarenheter av och kunskaper om tryck- och yttrandefrihet att beskriva och analysera vår tid.

Krönikorna skapar ett viktigt tidsdokument tack vare sina olika perspektiv. De borde samlas i en tidskapsel och läsas igen om fem eller tio eller hundra år. För då vet man hur det gick. I all enkelhet vem vann?

Vann de som förmådde vrida utvecklingen åt rätt håll i ett Sverige där nätet hade gett spelutrymme åt okvädningsord, hot och hat. Eller valde ett antal människor att avstå från att uttrycka sig för att slippa detta.

Vann de utsatta genom att de rättsvårdande myndigheterna gav dem upprättelse och skydd, eller kände sig de lagstiftande föranledda att inskränka Sveriges nuvarande lagstiftning med ett oproportionerligt integritetsskydd i förhållande till en konstnärlig yttrandefrihet?

Fick de som annars inte kommer till tals sitt utrymme tack vare fördelarna med nya uttrycksmöjligheter och blev källkritik ett ämne på schemat?

Kunde Sverige fortsätta att bygga ut fristadssystemet där idag 18 kommuner och regioner engagerar sig och ger skydd åt konstnärer som är hotade i sina hemländer, konstnärer som nu berikar Sverige?

Kunde Sverige driva på och påverka de statsledningar och andra krafter som i vårt eget närområde och i andra världsdelar, skrämt, fängslat eller dödat konstnärer journalister, satirtecknare och medborgare som använt sin yttrandefrihet för att, kritisera, granska eller utöva sin konst? Jag tänker på bland andra Asli Erdogan, Lars Vilks, Arifur Rahman satirtecknare i Norge och Ramy Essam, fristadsmusiker i Malmö?

Kunde vi skydda upphovsrätten och betala för konst och journalistik, inbegripet avtal med Google och Facebook, så att de betalar för allt innehåll de nu nyttjar för att få användare till sina annonser?

Fick den nödvändiga journalistiken, lokal, nationell och internationell, sina ekonomiska förutsättningar för att fortsätta vara den mest effektiva motkraften mot desinformation, maktmissbruk, hat, fördomar och rena lögner – och då på digitala plattformar med 6 procents moms och inte 25?

Vi måste diskutera de ökande hot som journalistiken lever under, både i Sverige och ute i världen. Jakten på att stoppa journalister att utföra sitt uppdrag förhindrar människors rätt till insyn, kunskap, förståelse och att vara informerad om vad som sker i deras värld och samhälle. Det är djupt tragiskt både rent mänskligt och rent demokratiskt.

Mord och hot mot journalister i deras yrkesutövning är ett uttryck för förakt för demokrati och yttrande- och informationsfrihet. Journalisterna är måltavlor och offer och rättvisa måste skipas. De parter som vill dölja sanningen eller skrämma till tystnad hotar oss alla och det krävs att vi förstår mer vad som sker än det brutala mordet.

Det är riskfritt att döda en journalist, skrev dåvarande chefen för BBC Global News. Richard Sambrook. redan i rapporten Killing the Messenger för organisationen National News Safety Institute (INSI). Rapporten är avsedd att väcka medvetandet hos världens ledare och medieägare om det mycket höga pris som betalas för rapportering om obekväma sanningar från och i länder där yttrandefrihet betraktas med förakt.

Rapporten innehåller en rad viktiga rekommendationer och förslag till att förbättra läget, bland annat att IMF, Internationella valutafonden, ska ta med möjligheterna för journalister att kunna arbeta fritt, som ett mätindex för att bevilja ekonomiskt stöd. Sambrook kallar det ”impunity index” det vill säga ”skadefrihets- index”. Frihet för media är fundamentet i yttrandefriheten och ett mål att kämpa för. Ingen journalist ska behöva offras för att yttrandefriheten brukas.

Gränsen mellan liv och död är tunn för dem som tar ansvar för att granska och blottlägga det andra inte vill ska komma oss till del, det vi helt enkelt inte ska få veta.  Jag nöjer med mig med några namn: Nils Horner, Anna Gullberg, Can Dündar och Dawit Isaak.

Men det oroande är att för varje journalist som försvinner – ges utrymme för det innehåll som sprids på sociala medier eller i bloggform som inte bygger på publicistisk etik eller källkritik och som sprider lögner som får stå oemotsagda
Det är den redaktörsstyrda journalistiken som har framtiden för sig därför att där finns analysen och trovärdigheten.

Det vi sagt och gjort under 2016, för att högtidlighålla och framförallt hålla liv i Sveriges tryckfrihetsgrundlag från 1766, bör vara på allvar och fortsätta också efter den 31 december med än starkare emfas nu när vi ser vad som står på spel.

Läs igen Kulturrådets krönikörer under året, läs om Peter Forsskåls argument i "Tankar om borgerliga friheten," läs den av Konstnärsnämndens översatta FN- rapporten "Rätten till konstnärlig frihet och kreativitet".

Och inte minst argumentera.

Bakgrund

Under 2016 samordnar Kulturrådet och Kungliga biblioteket uppmärksammandet av att Sveriges Tryckfrihetsförordning skrevs på för 250 år sedan. Förordningen stärker inte bara det fria ordet utan också offentlighetsprincipen med sin transparens och meddelarfrihet. Samtidigt firar också Sveriges Yttrandefrihetsgrundlag 25 år.

Under året lyfter Kulturrådet fram det fria ordet och rätten till konstnärlig frihet i den ordinarie verksamheten, samt gör specifika satsningar i samverkan med Kungliga biblioteket och andra myndigheter.

Från och med december 2015 till och med december 2016 har Kulturrådets nyhetsbrev gästkrönikörer som alla är väl orienterade i frågor om konstnärlig frihet, det fria ordet och den okränkbara rätten till att uttrycka sig fritt genom konsten.

Header logo