Mona Monasar Foto: Hanna Ukura

"Det här är ett fritt land" Yttrandejämlikhet

2016 är det 250 år sedan tryckfrihetsförordningen kom till. Mona Monasar, skribent och studerande, är den nionde oberoende krönikören i Kulturrådets serie som uppmärksammar att det fria ordet i år fyller jämnt. Mona Monasar är 17 år och bosatt i Tensta. Hon är vinnare av Tensta konsthalls textpris 2016. Texten heter Andra generation.

Första gången jag förstod att jag var en del i ett samhälle där vi alla hade rätten att uttrycka våra åsikter var på dagisgården där uttrycket, ”det här är ett fritt land”, ekade mellan gungorna. Det kastade vi ur oss hela tiden för att försvara vad vi sagt som någon annan tyckte var dumt. Några år senare och det diskuteras flitigt om Lars Vilks, är det han gör okej? folk är upprörda, men vi värnar om yttrandefriheten. Det här är ett fritt land. Sverigedemokraterna tågar in i riksdagen, de skyddas också för det här är ett fritt land. Vi har sedan barnsben matats med att vi har rätt att säga vad vi vill. Det glöms så lätt bort att även om vi har rättigheter så har vi även skyldigheter.

För mig som aldrig behövt leva i ett land där en censureras och där yttrandefrihet inte råder är det svårt att föreställa sig den verkligheten. I min verklighet är dock yttrandefrihet och yttrandejämlikhet urvattnade begrepp som innebär så mycket men samtidigt så lite. Jag har växt upp i ett medieklimat och samhälle där det alltid pratas om mig men aldrig med mig. Sådana som jag har alltid synts men sällan i positiv bemärkelse. Vi är en fråga som debatteras ofta men en dialog sker sällan. Vi lever i ett samhälle där yttrandefrihet råder men vi faller något enormt när det kommer till hur vi alla speglas i samhället, en bristande yttrandejämlikhet.

Jag lever i ett samhälle där det råder frihet, där jag tidigt fick lära mig att jag fick säga vad jag vill. Men ändå fick jag aldrig svara, alla andra hade ordet. Hur bra är vår yttrandefrihet när de största ivrarna för det är de som vill kränka andra och aldrig låta de andra höras eller synas.

Jag lever i ett samhälle där när vi hörs förminskas vi till olika stereotyper. Vi blir den arga, den kränkta. Vi ses endast som ett najs tillskott för att visa på mångfald. Vi hörs inte. Hur mycket vi än försöker.

Nyligen i svt opinion jämfördes separatistiska rum för olika marginaliserade grupper med Ku Klux Klan. Jag har försökt förstå hur en människa kan vägra förstå vikten av att få höras och få sina frågor besvarade. Separatistiska rum gör det de offentliga rummen misslyckats med, inkludera alla och inte bara majoritetssamhället. Vi vill alla leva i en utopisk värld, där separatism är överflödigt, där texter som denna är överflödiga men tyvärr lever vi inte i en sådan utopi. Vår realitet är att även om vi lever i ett land där vi alla kan uttrycka oss så är det inte riktigt så det funkar.

Vi lever i ett samhälle där vi är fria, där yttrandefrihet råder, där jag får prata men ändå hörs jag inte.

Mona Monasar är 17 år, skribent och student och bosatt i Tensta. Hon är vinnare av Tensta konsthalls textpris 2016. Texten heter ”Andra generation” och kommer här:

Andra generationen

Vad bra svenska du talar
Vet din pappa vad du gör
Hur länge har du bott här
Vart kommer du ifrån egentligen
Huvudet på sne oftast vänlig blick
Känner hur det sticker till, gör ont
Jag är inte som du
Munnen torr, slickar mig om läpparna
Jag är på väg härifrån

***

Min mamma säger att hon dog för oss
Min pappa säger att han slet för oss
Min farmor säger att vi har blivit som de
De andra säger åk hem
Min lärare säger att jag är svensk
Någon annan rättar läraren och säger
Jag är andra generationens invandrare
Känner hur det sticker till, gör mindre ont
Ni vill bara ha mig här när jag är som ni

***

Jag frågade min mamma varför hon kom hit
Hon rynkade på pannan och sa
Vad menar du
Min pappa säger att han gav upp allt för oss
När kommer han få betalt för allt han gav

***

Mitt språk är trasigt
Orden fastnar i halsen som glasskärvor
Känner hur mina föräldrars skam sliter min hals itu
Jag harklar mig
Igen och igen
Men ingenting kommer ut
Mitt språk är trasigt
Min lärare frågar om jag vill läsa svenska som andra språk
Förstår de inte
Jag har inget andra språk
Det har ni tagit ifrån mig

***

En gång var jag ute på stan
Kallelsen till bön kunde höras från min mobil
Snabbt försöker jag stänga av
Allahu Akbar, Allahu Akbar
Folk rör sig snabbt från mig
Står där med en tyst mobil
Kyrkklockorna hörs på avstånd

***

Inshallah så kan vi snart åka hem
Jag frågar min mamma
Hem vart
Jag är hemlös
Inte bokstavligt
Jag bor i en 4 rums lägenhet
Med 6 andra personer
Det är inte hemma
Min mammas hemma är inte heller mitt hem
Jag är hemlös

***

Min vänner har åkt till jihad
Folk jag känner pratar om jihad
Folk jag känner har dött
Folk frågar om jag inte vill dö i jihad
De vet inte att min jihad rasar
De vet inte att jag håller på att stupa

***

Jag frågade min mamma en gång
Varför tycker de inte om oss
Min mamma sa
Den som vill bli omtyckt av alla
Kommer dö innan det sker

- - -

Bakgrund

Under 2016 samordnar Kulturrådet och Kungliga biblioteket uppmärksammandet av att Sveriges Tryckfrihetsförordning skrevs på för 250 år sedan. Förordningen stärker inte bara det fria ordet utan också offentlighetsprincipen med sin transparens och meddelarfrihet. Samtidigt firar också Sveriges Yttrandefrihetsgrundlag 25 år.

Under året lyfter Kulturrådet fram det fria ordet och rätten till konstnärlig frihet i den ordinarie verksamheten, samt gör specifika satsningar i samverkan med Kungliga biblioteket och andra myndigheter.

Från och med december 2015 till och med december 2016 har Kulturrådets nyhetsbrev gästkrönikörer som alla är väl orienterade i frågor om konstnärlig frihet, det fria ordet och den okränkbara rätten till att uttrycka sig fritt genom konsten.

Header logo