Thom Lundberg. Foto: Martin Stenmark.

Berättelsen om människan

2016 är det 250 år sedan tryckfrihetsförordningen kom till. Thom Lundberg, författare, är den åttonde oberoende krönikören i Kulturrådets serie som uppmärksammar att det fria ordet i år fyller jämnt.

I litteraturen sätts orden på pränt, de stadfästs och bevaras till eftervärlden. Litteraturen bär potentialen att föreviga generationers minnen och erfarenheter, att dra folkgrupper som historiskt levt i skuggsidan av samhället ut ur den kollektiva glömskan, att förflytta de marginaliserade in i den pågående berättelsen om människan. Litteraturen är ett hågkomstens verktyg. Litteraturen har en alldeles särskild fästkraft.

Logotype: Fritt ord 250.Jag växte upp i en levande berättartradition, där livsöden traderades med glöd på en blandning av svenska och romani. Vi barn satt i utkanten och lyssnade då de vuxna turades om att överträffa varandra: berättelsen om Abraham Rolin som rodde till Gotland; om Fingal den stores karavan av skutor som gick längs västkusten; om Svarte-Hindrichs läger i den småländska skogen; om skrothandlare, hästagillare och tivolifolk; om synska resandekvinnor och stridslystna resandekarlar; om fiolvirtuosen Brolin som nästan blev riksspelman; och sångerna om kärlek, hämnd och kamp som sjöngs med en allomfattande inlevelse - vackrast av dem alla var sången För vad sorg och smärta.

Jag tillhör romanifolket, det resandefolk som har romskt ursprung, som tidvis levt längs vägarna och i andra tider haft en bostad att utgå ifrån. Vi är den största gruppen i minoritetsgruppen romer, och också den som vistats i Norden under längst tid. Sveriges relation till sin romska resandebefolkning är en svart historia, där ansatsen under de senaste århundradena nu i efterhand inte kan beskrivas som annat än ett försök till folkmord. Mina förfäder vägrades kyrkans sakrament, men sattes i fängelse för att de passerade landskapsgränser utan respass. Männen kunde haffas utmed vägarna och tvångsenrolleras till kronans krigsmaskin, kvar blev fru och barn som rimligtvis fick leva resten av sina liv utan make och pappa. Hela familjer sattes i rörelse när Tattarplakatet kom till år 1637: romanifolket skulle utvisas, annars hängas. Historiskt har staten även försökt tvångsförvisa mina förfäder till de svenska utmarkerna som gränsade till Tyskland eller Ryssland i hopp om att de skulle vandra över till dessa länder och bli deras problem.

Staten har i alla tider motarbetat rörelse, för människor i rörelse kan inte kontrolleras.

Dessa brott är dolda i minnets dunkla valv. Vill man som resande släktforskare förstå vad som hände ens förfäder längre tillbaka i tiden, då krävs ett idogt arbete. När levnadsöden inte sätts på pränt, faller brotten i glömska. Resandefolket finns sällan nedtecknade i dopböcker, husförhörslängder, kyrkoböcker. Men däremot ofta i polisunderrättelser, och inte sällan för ett brott som lösdriveri. Med ett obalanserat arkivmaterial, trycks bilden av den tjuvaktiga tattaren in i historieskrivningen.

I vår nära historia har de statliga övergreppen fortsatt, men fått en annan karaktär. Mina mor- och farföräldrars generation fick se sina barn bli stulna av staten, både kvinnor och män tvångssteriliserades (de flesta som steriliserades ur gruppen romer var just resanderomer), hela familjer sattes på uppfostringsprogram, hela släkten kartlades och personer registrerades i tattarinventeringarna några år innan krigsslutet, kanske i händelse av en nazitysk seger.

Det är alltså inte märkligt att jag själv blev uppfostrad till att dölja vår historia, mitt ursprung, och våra minnen. Jag skulle vara stolt, men aldrig berätta utanför gruppen.

Min uppväxt i skånska Osby präglades av både en känsla av att vara annorlunda, och en känsla av att inte kunna tala om detta annorlundaskap. I mitt barndomshem var det ordning och reda, men ofta mycket folk - andra romanoa som passerade och kom in på en kopp kaffe. För mig blev kommunens folkbibliotek tidigt en frizon, en oas där jag fick tystnad och kunde göra mina läxor utan avbrott.

I läsavdelningens ekfåtöljer med sitt ryggstöd av flätad filt, under lysrören i taket som gav ett vilsamt skimmer, mötte jag på ett ordnat sätt böcker för första gången i mitt liv. Jag bläddrade till en början uteslutande i seriealbum och tidskrifter, men det blev efter ett tag samlingarna i den angränsande avdelningen som lockade, där det lägre taket gjorde att lysrören förstärkte bokhyllornas positioner och lyste upp dem som skatter. I dessa hyllor var svensk arbetarlitteratur och andra svenska klassiker uppställda.

En dag tänkte jag att jag borde titta i dessa böcker, när jag ändå var så nära. Och i texterna mötte jag för första gången berättelser ur marginalen, något som senare i livet skulle ge mig modet att försöka nedteckna och föreviga mitt eget folks berättelser, att göra litteratur av våra minnen och livsöden. Under några år på biblioteket i Osby kunde jag röra mig fritt över rapsfälten i Skåne, sitta med den ensamstående och frånskilda moderns falska skam, gå ut på luffen med Bolle, råka i handgemäng med någon av Frödings figurer, känna mig som ett barfotabarn som tappat orden ihop med Ferlin, smyga i Klarakvarteren och leta nattkvarter, åka på gåsrygg över Halland, betrakta en valackare på Kiviks marknad, tålmodigt försöka följa Olle Montanus filosofiska utläggningar.

I ett annat land, med min bakgrund, utan bibliotek och fri tillgång till det tryckta ordet, hade jag nog aldrig haft möjlighet till bildning. Dessa biblioteksgångar av minnen, erfarenheter och berättelser, dessa tillfällen att befinna sig i gränslandet mellan olika historier, olika kunskapsfält, olika liv, är en kronjuvel i människans skapelse. Varje bibliotek är ett Medicihov. Varje tryckt ord har potentialen att vara startskottet på en ny renässans, personlig såväl som kollektiv.

Så långt så gott. Men vi behöver ställa oss frågan vilkas minnen som blir bevarade? Tryckfriheten och det fria ordet, måste diskuteras utifrån ett maktperspektiv. Den moderna historien är fylld av vändpunkter då grupper som tidigare osynliggjorts kämpat till sig friheten att plötsligt berätta. Men ett renodlat aktörsperspektiv är till föga gagn för vår förståelse av ordens villkor. Det krävs strukturer och kulturer i samhället som släpper fram en flora av berättare, som ger människor verktygen till, och modet, att skriva om sina liv utan repressalier. Denna frihet kan vi inte ta för givet, den måste varje dag återerövras.

Jag tänker att det hos de romska familjerna som nu sitter och tigger runt om i landet, kan finnas en Katarina Taikon, som - om hon får stanna - i en nära framtid skulle kunna dela med sig av sina erfarenheter och känslor från kalla nätter på en trottoar någonstans i Sverige. Men så tänker jag att människor först måste behandlas som människor innan deras ord kan bli hörda.

En människas liv består av berättelser, både från den egna levnaden och från det förflutna, från tidigare generationer. Berättelserna finns kvar även om ett liv faller i glömska. Åtminstone en tid. Att synliggöra berättelserna, att stadfästa dem i tryck, blir ett sätt att plocka fram människan ur glömskan, att ge de bortglömda människorna liv. Att finnas i tryck är ett slags, kanske inte existentiellt, men likväl ett solidaritetens villkor. Om vi inte kan veta något om vår medmänniska, hur ska vi då kunna ta den i försvar?

I ett jämlikt samhälle bör vi värna allas rätt till utbildning och bildning, och möjligheten för människor i marginalen att röra sig över klassgränserna. Men vi måste också göra det möjligt för människor att röra sig från ett samhälle där deras berättelser måste döljas av rädsla, till en tillvaro där de kan sätta sina berättelserna på pränt. För jämlikhet handlar också om att få finnas med i den pågående berättelsen om vad det innebär att vara människa - att inte behöva vara tyst, att aldrig tvingas in i glömskan.

Bakgrund

Under 2016 samordnar Kulturrådet och Kungliga biblioteket uppmärksammandet av att Sveriges Tryckfrihetsförordning skrevs på för 250 år sedan. Förordningen stärker inte bara det fria ordet utan också offentlighetsprincipen med sin transparens och meddelarfrihet. Samtidigt firar också Sveriges Yttrandefrihetsgrundlag 25 år.

Under året lyfter Kulturrådet fram det fria ordet och rätten till konstnärlig frihet i den ordinarie verksamheten, samt gör specifika satsningar i samverkan med Kungliga biblioteket och andra myndigheter.

Från och med december 2015 till och med december 2016 har Kulturrådets nyhetsbrev gästkrönikörer som alla är väl orienterade i frågor om konstnärlig frihet, det fria ordet och den okränkbara rätten till att uttrycka sig fritt genom konsten.

Header logo