Bild på Tebogo Monnakgotla. Foto: Stefan Tell

Konsten kan vara ful, ond och frånstötande - liksom livet

Titta Max!

Titta Max boll!

Max leker bollen

Kommer kissen. JAM JAM

Så börjar en av den nyligen ALMA-belönade Barbro Lindgrens älskade böcker om Max. När serien kom väckte den protester. Hur kunde Lindgren författa en barnbok bestående av tvåordsmeningar? Så opedagogiskt!

Idag kan vi skratta åt kritiken – det finns naturligtvis inga artonåringar som inte lärt sig korrekt svenska på grund av att deras föräldrar läst Maxböckerna för dem. Men oförmågan att greppa den poetiska pricksäkerheten i böckerna – och värdet av den – kanske förebådade var konstdebatten skulle befinna sig cirka trettio år senare.

Förra månaden skrev Lars Strannegård om den instrumentella konstsyn som allt oftare gör sig gällande i samhället, där konsten allt mer ses som medel för att barn ska utveckla matematiska eller språkliga förmågor, eller för att skapa ekonomisk tillväxt. En annan återkommande sida av nyttighetstanken som på senare tid har fått ett uppsving är tanken att konsten ska vara bärare av moraliska värden. Allra tydligast märks detta inom barn- och ungdomskulturen där många verkar ha svårt att komma ifrån tanken att till exempel en barnbok i första hand ska vara fostrande.

Den feministiska vaginaväggmålningen i Nyköping väckte kritik för att det ansågs besvärande med ett stort könsorgan i en skola, en klassiskt moralkonservativ synpunkt. Samtidigt anfördes feministiska argument mot Junos barbröstade 1700-talsmålning i riksdagens matsal. Ungdomar ska inte komma i kontakt med drogliberala sångtexter eller med konstformer som haft sitt ursprung i olagligt väggmåleri. Barn ska slippa läsa böcker om folk som röker eller dricker sig blariga på pilsner.

Den förmodligen mest pedagogiskt utformade kritiken av denna konstsyn är Oscar Wildes roman om Dorian Gray, där han använder det geniala greppet att låta människan bli till konst. Trots Grays totala avsaknad av moral är han alltid lika bedövande vacker eftersom hans porträtt får bära det moraliska ansvaret för mänskliga handlingar, en känga till dem som vill se konst med tydlig moralisk agenda utan att se dess djupare betydelse.

Konsten kan vara ful, ond, frånstötande, skrämmande och förvirrande, liksom livet. Genom att ge den frihet ger vi oss själva frihet. Konsten är en bärande del av vår kultur. Den hjälper oss att förstå varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Hantverket och tankarna måste föras vidare och införlivas hos nya generationer som gör dessa till sina. Genom att ta in andras verk kan vi tillägna oss erfarenheter av människor från andra samhällsklasser, länder och tidsepoker än de vi själva känner. En brinnande fackla som likt en stafettpinne lämnas över till nästkommande generation och gör att vi kan meddela oss med människor hundratals år fram i tiden. I ljuset av detta är Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, som sätter ljuset på stor konst för de allra minsta och banar väg för nya fackelbärare, oerhört viktigt.

Tebogo Monnakgotla, tonsättare, cellist och ledamot i Kulturrådets styrelse.

Header logo