Till navigation Till innehåll
Foto: Susanne KronholmFoto: Susanne KronholmFoto: Susanne Kronholm

Foto: Susanne Kronholm.

Krönika: Kulturskolan och landsbygdstristess bakom det svenska musikundret

Först ut i Kulturskolecentrums serie krönikor om kulturskolan är Po Tidholm, journalist och författare samt ledamot i Kulturrådets styrelse.

Jag kommer ganska väl ihåg när jag på allvar lärde mig att ha tråkigt. Det var en hårdköpt kunskap. Byn där jag växte upp låg avsides. Skolbussen tog mig till samhällets utkant, där villaområden rullats ut på gammal jordbruksmark under sextio- och sjuttiotalets expansiva år. Där klev jag av, och hade en halvtimmes promenad längs en rak grusväg över åkrarna till huset där vägen tog slut. I tonåren, när utelek och fiske inte lockade efter skolan längre, fick jag acceptera att jag var fast där ute, hänvisad till mig själv. Och till musiken.

I vuxen ålder har jag mött många med en liknande erfarenhet. Människor som förvandlat tristess till en tillgång. Det är tristessen som skapat det så kallade ”svenska musikundret” - tristessen och kulturskolan.
 
Själv blev jag aldrig musiker, det fanns ärligt talat inte så många att spela med i skogen. Jag lärde mig i stället att lyssna på musik. Jag spelade in radioprogram på kassett och lyssnade på dem hela veckan tills nästa avsnitt kom, jag beställde skivor på postorder, spelade av och delade med andra. Så småningom flyttade jag till Stockholm och insåg att det gick att jobba med det jag drömt om. Sedan 22 års ålder har jag recenserat musik i Dagens Nyheter. I snart trettio år. Musik blir aldrig tråkigt.
 
Inte minst för att jag råkar bo i ett land som på ett märkvärdigt sätt verkligen utmärker sig i världen. Vi har internationella artister i de flesta genrer, och dessutom en väldigt levande inhemsk musikkultur som håller liv i språket och traditionerna. Utländska akter gillar att komma hit. Medan andra nordeuropeiska städer blir utan är Stockholm, Malmö och Göteborg nästan alltid givna stopp på de flesta turnéer.
 
Så musikundret är ingen myt, även om fokus tyvärr ofta handlar om kvantitet i stället för kvalitet. Jantelagen är för länge sedan skrotad, och media rapporterar storögt om nya listframgångar för Max Martin, eller om DJ-stjärnornas slott och muskelbilar.
 
För den verkliga betydelsen finns ju i berättelserna. Just de där som kommit till liv genom att en till döden uttråkad glesbygds- eller småstadsinvånare lyckats förmedla något med hjälp av ett instrument, en sånglektion, en hängiven pedagog och en replokal i en kommunal barack. Den där grundläggande möjligheten att kravlöst bara få testa sig fram och söka efter ett eget uttryck. Vårt musikunder är inget elitprojekt. Det går inte att tänka så, det går inte att forcera fram dessa exempellösa framgångar genom kändisskolor och dyra producentutbildningar. Grunden måste läggas i den tråkiga centralortens slitna musiksalar där idéerna föds och dör i kollektivtrafiken på väg till och från lektionerna.
 
Vissa kommer sedan att lyckas. De flesta kommer inte ens vilja. Det är inte viktigt. Utan en allmänt tillgänglig kulturskola blir berättelserna färre, och rösterna allt mer lika. När jag intervjuade bröderna Gallagher i det brittiska bandet ”Oasis”, som ju en gång i tiden var rätt bra, underströk de detta: Om de inte haft möjlighet att lära sig instrument hade de jobbat på byggen i stället. De var rasande på regeringens neddragningar, och sörjde att så få kamrater från den egna samhällsklassen längre fick chansen.
 
Undersökningar från Storbritannien, där staten systematiskt monterat ned undervisningen i kulturellt skapande i det offentliga skolsystemet, visar tydligt att det finns en klassaspekt här. Dagens brittiska musikliv är dominerat av vit medelklass, av människor som vuxit upp i kulturkonsumerande hem som uppmuntrat och haft råd med privat undervisning.
 
Utan svensk kulturskola skulle vi hamna där. Men vi bör också slå vakt om en landsbygd där allt är lite småtrist. Det är där de stora artisterna föds.

Po Tidholm

+ + +