Till navigation Till innehåll
Svante Weyler och Kajsa Ravin. Foto: Hans Alm.Svante Weyler och Kajsa Ravin. Foto: Hans Alm.Svante Weyler och Kajsa Ravin. Foto: Hans Alm.

Svante Weyler och Kajsa Ravin. Foto: Hans Alm.

Skadorna av kulturlivets karantän kan bli bestående

De hål i kulturlivet som pandemin har orsakat kommer att förvärras om restriktionerna fortsätter. Värst drabbade är Sveriges teatrar och konserthus, där omsättningen minskat med över 60 procent. Kulturrådet begär i dag nya stödpengar från regeringen, skriver Kajsa Ravin och Svante Weyler.

Det var som om den andra smittvågen släckte ett nyvaknat hopp. Hoppet om att en teater måste kunna öppnas på samma sätt som en galleria, eller att en konsert i det fria måste vara lika möjlig att smittsäkra som kollektivtrafiken.

Inför risken av en tredje smittvåg finns alla de goda argumenten kvar, paradoxerna i den svenska pandemibekämpningen är uppenbara, om de nya förslagen till en träffsäkrare reglering kommer att bli verklighet vet ingen i dag.

Men en del vet vi redan nu. Tillåt oss att citera ur det nyktert formulerade budgetunderlag som Kulturrådet i dag måndag lämnar in till regeringen: ”Enligt SCB har de kulturella verksamheterna totalt minskat sin omsättning med 29 procent eller 3,6 miljarder kronor under perioden januari till september 2020. Bland teatrar och konserthus minskade omsättningen med 62 procent. Även stödföretag till artistisk verksamhet utvecklas svagt, där har omsättningen minskat med 46 procent.”

Vad säger de här siffrorna? Vad kan de jämföras med? I Norge har man varit snabbare att analysera coronans samlade effekter på Kultursektorn, och eftersom de har ett kulturliv som är rätt likt Sveriges så är en jämförelse både möjlig och intressant. I en rapport till det norska Kulturrådet slås det fast att omsättningsnedgången där under pandemins första halvår var 32 procent, och viktigare ändå: cirka 80 procent av såväl institutioner som individuella konstutövare har drabbats av nedgången. För verksamma inom scenkonsten är inkomsttappet upp till 50 procent. Halva pengen borta, och det var bara effekten av det första halvåret, sen dess har både Norge och vi haft ett halvår i kulturkarantän till. I Norge jämförs kultursektorn med resebranschen. I den stannar nedgången vid 30 procent.

Den norska rapporten har ett par siffror till, och de handlar om framtiden. Rapporten, utförd av välrenommerade ekonomer och skriven i en minst lika nykter anda som någonsin vårt eget budgetunderlag, säger att cirka 18 procent av kulturutövande har ”skiftet status”, de har gått ner på deltid eller slutat helt. Lika många tror att de måste byta jobb och bransch.

En femtedel av en yrkeskår marscherar ut. Är det fler eller färre här? De samtal vi fört med såväl branschorganisationer som kulturförvaltningar runt om i landet ger oss ingen anledning att tro att det är färre, när vi ser till individerna. I en enkät gjord av den svenska musikindustrin säger en tredjedel av de svarande att de överväger att byta yrke eller lämna.

Krisen har gjort en paradox synlig: mycket tyder på att stat, regioner och kommuner tillsammans lyckats föra kulturinstitutionerna och de viktigaste delarna av den kulturella infrastrukturen genom krisen så här långt, men institutioner och strukturer är inte samma sak som kulturen. Under de senaste decennierna har en mycket stor del av de kulturutövande över hela fältet ”övergått” till frilansverksamhet, ofta administrativt ordnad i enskild firma eller eget AB. För att de ville bli egna företagare? Ville slippa livslånga anställningar vid länsteatrar och konserthus? Ville få samma frihet som bildkonstnärerna och poeterna och slippa arbetsplatsmöten och skyddsombud?

Några kanske, men inte alla. Ett exempel på anställningsformerna i kulturlivet: de professionellt verksamma skådespelarna inom teatern i Sverige är cirka 3000. Av dem har cirka 240 fast anställning, och av dessa är en tredjedel anställda vid Dramaten och Stockholms Stadsteater. Vem som helst kan överföra det till sig egen bransch – och känna efter.

I solsken och medvind och med en teaterpublik som stormar biljettkassorna är det naturligtvis ett system som går att leva med, även om det kanske ger arbetsgivarna på området mycket mer frihet än utövarna. Men krisen har blottlagt svagheten i systemet. Fortsätter det här länge till har vi teatrarna och teatercheferna kvar, men förlorar en generation skådespelare eller två. Det ser likadant ut inom musiklivet. Och det är just dessa två delar av kulturlivet som är hårdast drabbade.

Krisen har synliggjort några andra saker. Runt om dem som vi naturligt betraktar som kulturutövande finns nätverk av professionella som sätter ljus på dem, gör att de hörs, bokar dem, arrangerar deras konserter, håller igång en lokal kulturförening som erbjuder författare en lyhörd publik. I de första omgångarna av krisstöd blev många av dem utan, senare har krisstöden i alla fall till en del lyckats fånga upp dem. Och vi har åter lärt oss att våra definitioner av vad som är ett kulturliv måste anpassas till en faktisk verklighet.

Det enda vi nu med säkerhet kan säga är att de skador på kulturlivet som pandemin har orsakat hittills kommer att förvärras för varje månad som pandemin och restriktionerna fortgår. Att skadorna kommer att bli bestående är mer sannolikt än motsatsen. För att kompensera det behövs det statliga, regionala och kommunala krisstöd för överlevnad och långsiktig stärkning av kulturbudgetarna för en nystart. Kulturrådet begär idag så mycket vi tror oss kunna göra av med. På helheten: + 8 %. Scen och musik: +22%. Bild och form: +32%.

Men det tyngsta argumentet för Kulturrådet och i den kommande förhandlingen om regeringens budget, det formuleras av alla oss i publiken som just nu inte får njuta frukterna av konstnärernas arbete. Kulturlivets återkomst ligger i sista hand i våra händer, i folkets, det är vi som måste visa våra kulturnämnder, regionala kulturpolitiker och sist och synnerligen regeringen att den bransch som hittills tycks ha drabbats allra hårdast ekonomiskt av pandemin måste skyddas och stärkas. Vi vill läsa, höra och se det ni skriver, spelar och skapar!

Kajsa Ravin, generaldirektör, Kulturrådet

Svante Weyler, styrelseordförande, Kulturrådet  

Artikeln är publicerad i Dagens Nyheter den 1 mars 2021.

Läs mer

Budgetunderlag 2022–2024