Torgny Lindgrens roman Klingsor är en underbar liten bok om en fiktiv medelmåttig men grandios konstnär som antingen lever i någon sorts gigantiskt missförstånd om konsten, eller så är boken konstkritik, eller handlar den om författaren själv?
Man kan också läsa Klingsor som en existentiell roman. Det som för de flesta framstår som fullständigt verklighetsfrånvänt kan för någon annan vara själva livets mening. Skapandet kan, när det ställs på sin spets, anta fullständigt orimliga proportioner. Men romanen blir samtidigt en hyllning till människans rätt att hitta sin livsgärning i själva sökandet efter vad verkligheten egentligen är.
De flesta av oss lyckas trots allt nöjt harva på i någon sorts vardagslunk? Vi jobbar, handlar mat, ser på Idol och går kanske på en hockeymatch på helgen. Jag avundas genuint människor som tycks kunna nöja sig med detta. Själv har jag aldrig riktigt lyckats.
I likhet med Klingsor, som i romanen försöker avbilda ett glas som ur andlig synpunkt visar sig vara honom övermäktigt, drivs jag av en oproportionerligt stark vilja att förstå världen. Jag vill läsa tankarna som andra människor har tänkt. Jag vill förstå vetenskapen, historien, samhället och alla de perspektiv som motsäger varandra och ändå på något märkligt sätt tillsammans bildar det vi kallar verkligheten.
Varken Klingsor eller jag kommer förmodligen att tillföra särskilt mycket till mänsklighetens samlade kunskap (Jag har också skrivit en bok, så när Klingsor konstaterar att ”det som kan förstås av andra är ohållbart och värdelöst” skrattar jag ganska högt åt både honom och mig själv.)
Men frågan är kanske inte om vårt sökande leder någonstans.
Frågan är om vi har rätt att söka.
Jag skulle vilja hävda att alla människor har den rätten. Det handlar i grund och botten om rätten att vara människa. Att få vara delaktig i det enorma samtal som pågår över tid och rum inom konst, filosofi, vetenskap och samhälle. Att få känna samhörighet med människor som levde för hundra eller tusen år sedan och med människor vars erfarenheter ligger så långt från våra egna att vi knappt kan föreställa oss dem.
Vi behöver pusselbitar för att förstå världen. Men vi behöver dem också för att bygga oss själva.
I Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet slår den isolerade och bittra huvudpersonen bakut inför föreställningen om ett samhälle som är fullständigt rationellt och ordnat. Människan låter sig inte reduceras till en välfungerande kugge. Det finns någonting i oss som stretar emot.
För vad skiljer oss egentligen från myrorna om tillvaron bara ska gå ut på att jobba, äta nyttigt, sova ordentligt och låta dumburken bedöva oss tillräckligt för att vi ska orka ta ännu ett varv i ekorrhjulet?
Det finns några få institutioner i samhället som faktiskt ger oss möjlighet att vara någonting mer än konsumenter och arbetskraft. Biblioteket är en av dem.
Åtminstone när biblioteket vågar vara det och inte fungerar som en glorifierad deckarutlånarbutik.
Grundstommen i bredden och den enda chansen för bibliotek att bygga upp ett bestånd av lite smalare böcker är just kulturrådets distrubitionstödda böcker. Att dessa får finnas, användas är inte bara livsviktigt. Det är till och med större än så.
Ja ni hör ju. Vi använder ”stororden” jag och Klingsor. Grandiost försvar för en bok om masonit eller boken Skånes historia volym 4:a.
Men för mig är konsten, kulturen, filosofin och vetenskapen delar av det som för mänskligheten framåt. Det största. Ingen minns vem som vann finalen i sandbasket år 2650 före Kristus. Men pyramiderna finns kvar. Berättelserna finns kvar. Tankarna finns kvar. Människors försök att förstå sig själva och världen finns kvar.
Och naturligtvis kommer inte varje bok att visa sig vara en pyramid eller varje sökare skriva den där stora romanen.
Men vi Klingsorare måste förena oss och kämpa för rätten att få försöka.
Tommy Bildström