År 1968 var jag en ung lärare i Stockholm. Till min klass kom barn från några romska statslösa familjer, nyligen invandrade till Sverige. Barnen var i åldern 7–14 år, ingen hade gått i skolan förut och barnen var så många att de fyllde mitt klassrum. Det var en situation som min lärarutbildning i Karlstad inte hade förberett mig på, men jag tog mig an uppgiften med nyfikenhet. Till min hjälp hade jag boken Pedagogik för förtryckta av den brasilianske människorättsaktivisten Paulo Freire. Kort sagt skriver Freire att om man vill hjälpa människor som behöver stöd kan man inte arbeta för dem, man måste arbeta med dem. Om man är författare kan man skriva böcker tillsammans med människor i stället för att skriva böcker om dem.

Jag hade inga planer på att bli författare, men jag tog Freire på orden och började skriva en bok tillsammans med mina elever. Det tog fyra år att få vår bok Maritza en zigenarflicka färdig. Då hade mina elever flyttat till den nybyggda stadsdelen Rinkeby. Jag följde efter, och Rinkeby och de romska barnen gjorde mig till författare. Nu har jag skrivit 18 böcker i samarbete med unga och gamla romer.

Hur går samarbetet till? Hur förhåller sig dessa böcker till sanningen? Många frågor dyker upp under arbetets gång. Att skriva tillsammans med människor vars röster annars inte skulle bli hörda kräver ett stort ansvar. Det ansvaret måste jag som författare ta. Ibland måste jag övertyga mina medförfattare om att vi behöver fördjupa och problematisera, ibland måste jag göra tvärtom, tona ner och även stryka detaljer i berättelsen. Kanske ett barn vill berätta något som skulle göra texten spännande och sensationell – vad kan en sådan text få för konsekvenser? Jag måste samtala uppriktigt med barnet: ”Det här ska stå i en bok som kommer finnas på bibliotek ända tills du blir vuxen. Vill du det?” Även om vi byter ut barnets namn måste jag fråga: ”Vad kommer hända om någon känner igen dig?” Lockelsen i att få uppmärksamhet måste vägas mot följderna.

Att välja en titel är ofta svårt. Redan 1972, när jag skrev Maritza en zigenarflicka tillsammans med mina elever, ville jag att boken skulle heta Maritza en romsk flicka, Men det gick varken mina medförfattare eller deras föräldrar med på. Detsamma gällde när jag skrev Aljosha zigenarhövdingens pojke (1998) i samarbete med Aljosha Nils-Erik Dimiter Taikon. Jag var tveksam till titeln, men för Aljosha var just den titeln, tillsammans med alla hans namn, mycket viktig.

Att skriva tillsammans tar längre tid än om jag skulle skriva själv. År 2006 kom serieboken Sofia Z 4515/Žofi 4515 som jag skrev tillsammans med Sofia Taikon. Det är en tvåspråkig bok på svenska och romska och den handlar om Sofia Taikons liv. Hon föddes i Polen på 1930-talet, var fånge i Auschwitz under andra världskriget och kom till Sverige med de vita bussarna 1945.

Vårt skrivande hade sitt särskilda mönster: Sofia låg i sin säng och berättade för mig, jag satt bredvid sängen och skrev ner hennes ord. Det var svårt för Sofia att berätta, hon grät ofta, minnena var svåra. Hennes man Janko tröstade och bjöd på te och räksmörgåsar. Jag frågade ofta: ”Ska vi verkligen fortsätta?” Jo, Sofia ville att hennes berättelse skulle bevaras och bli till en bok. Efter varje möte gick jag hem, bearbetade och skrev ner det Sofia berättat så noggrant jag kunde. Efter några dagar gick jag tillbaka och läste upp det skrivna för Sofia för att få det godkänt. Varje gång hände samma sak. Sofia blev upprörd och protesterade: ”Men kära Gunilla, varför har du skrivit så?” Jag svarade: ”Kära Sofia, jag har bara skrivit ner det du berättade, det är dina egna ord.” Sofia invände: ”Du skulle i alla fall inte ha skrivit ner det, jag vill inte att det ska stå. Det är för hemskt. ”

Det tog oss fyra år att skriva Sofias livsberättelse. Vi ville båda skriva sanningen, men vår målsättning skilde sig. Sofia ville inte att människor skulle bli ledsna när de läste boken, jag ville att de skulle bli djupt berörda av de fasor som Sofia gått igenom. Lösningen blev att göra en tecknad seriebok. I Amanda Erikssons teckningar kunde vi berätta om händelser som Sofia inte ville sätta ord på. Men även teckningarna krävde ett omfattande samarbete. Sofia hade bestämda åsikter om allt från klädsel, smycken och bostäder till hur övergrepp av olika slag skulle skildras. Det blev en bok där läsaren får ana mycket mellan raderna.


Gunilla Lundgren. Foto: Ulf Linton.

I en senare bok, Tiggare kan ingen vara – konik či kamel te avel korovetso har jag samarbetat med Jeanette Olsson, romsk kvinna från den rysk/polska familjen Kwiek. I den berättar Jeanette om fyra generationers romska kvinnor: sig själv, sin mor, sin mormor och sin mormorsmor. Jeanette målsättning var att göra en bok som hyllade hennes förmödrar, men också hon ryggade inför att beskriva bekymmer. Genom den djupa vänskap som uppstod under vårt arbete kunde vi närma oss livets svårigheter. Även nu kom bilden till vår hjälp, vi kunde arbeta utifrån unika dokumentära foton som Jeanettes mormor och mor omsorgsfullt sparat.

Sedan sex år tillbaka driver jag en skrivarverkstad för romska barn i Rinkeby: Le Glatenge Pen Club – De romska barnens skrivarklubb. Vi har nu kommit ut med vår fjärde bok, Min mamma är en ängel, en bok inspirerad av Pippi Långstrump. Boken handlar om vänskapen mellan en rumänsk romsk flicka som kommit till Sverige för att tigga och en romsk flicka i Rinkeby. De två flickorna är jämngamla, de är romer, men de lever helt olika liv. Angelica från Rinkeby bor i radhus tillsammans med sin stora kärleksfulla familj, Flori Luminitza från Rumänien har varken föräldrar eller ett hem.

Att arbeta med detta manus krävde många omskrivningar. Föregångaren till boken var en radioföljetong, Pippi i Rinkeby, som barnen och jag skrivit i fem delar och som sändes i Sveriges Radio 2018 på alla de fem nationella minoritetsspråken. Serien väckte stor uppmärksamhet och jag överöstes av föraktfulla mejl: Hur kunde jag skända Sverige så? Jag var en fosterlandsförrädare! Placera Pippi i Rinkeby! Bland alla muslimerna och romerna, ja utlänningarna! Hatade jag allt svenskt?

I början svarade jag på mailen och förklarade att jag älskade både Sverige och Astrid Lindgren, men i längden tog det för mycket tid och kraft. Min målsättning blev endast att skydda barnen från den negativa uppmärksamheten, och det lyckades tack vare att vi även fick positiva mejl och brev.

Att skrivarklubben överlevt i så många år beror på det goda samarbete jag har med Askebyskolans skolbibliotekarie Sofia Lindblom. Barnen och jag träffas alltid på skolbiblioteket under skoltid. Sofia organiserar våra möten och hon deltar engagerat i arbetet. Barnen är i olika åldrar, från 6 till 12 år. De går i olika klasser, kommer från olika romska grupper och talar olika dialekter, några är muslimer, andra ortodoxa, katoliker eller pingstvänner. Ibland kommer bara 2–3 barn, ibland 6–7 barn. Under åren har 26 barn medverkat.

Sofia och jag arbetar med flexibilitet och vi tar hänsyn till både barnen och deras lärare. Kanske behöver ett barn plugga matte, ett annat har stor skolfrånvaro, ett tredje ska med klassen på utflykt, ett fjärde vill inte missa slöjdlektionen. Vi moraliserar aldrig, vi arbetar med de barn som dyker upp, barnen kommer till skrivarklubben med stor glädje och de längtar efter våra träffar. En flicka, Felicia, som började i skrivarklubben när hon var 12 år vill inte sluta fastän hon nu går på gymnasiet. Jag fortsätter träffa henne, numera på café, och hon har varit betydelsefull i arbetet med Min mamma är en ängel.

Att kulturföreningen É Romani Glinda stött och stöder vår skrivarverkstad är också betydelsefullt.

Vår skrivarklubb är lika mycket en diskussionsklubb som en skrivarklubb. Vi samtalar ivrigt om språk, religion och kultur, vi gör utställningar och vi brevväxlar med barn i Japan och Rumänien. Jag är sekreteraren och håller i pennan men vi formulerar våra texter tillsammans. Vi arbetar engagerat med att hitta lösningar på hur vi ska uttrycka oss. Det innebär inte att vi försöker beskriva en enda stor sanning, vi tar upp olika delar av livets glädjeämnen och svårigheter, och vi hoppas att våra böcker ska både glädja och oroa läsarna.

Skrivarklubbens fyra böckerna här ihop, barnen som finns i böckerna är syskon. Två av böckerna är flerspråkiga, på svenska och romska, samt på romska och rumänska. Att göra flerspråkiga böcker lockande och lätta att läsa kräver en särskild insats av formgivaren och där är jag tacksam över samarbetet med Arina Stoenescu. Det är även Arina som översätter våra böcker till rumänska.

Anledningen till de rumänska upplagorna är att vi med hjälp av många ideella krafter har kunnat öppna ett litet bibliotek i Rumäniens huvudstad Bukarest. När barnen och jag säljer våra böcker skänker vi pengarna till aktiviteter på biblioteket och till nya flerspråkiga böcker. Att hjälpa till att bygga upp Barnens romska bibliotek i den slitna förorten Giulesti skänker vårt bokskapande både mening och stor glädje.

Böcker som nämns:

Maritza en zigenarflicka i samarbete med Nina Taikon, Senia och Gina Tan Mercowic. Foto: Lars Jacobson (Gebers 1972)

Aljosha, Zigenarhövdingens pojke i samarbete med Nils-Erik Dimiter Taikon. Teckningar: Amanda Eriksson (Bonnier/Carlsen 1998) Översatt till engelska och romska av Donald Kenrick; From coppersmith to nurse: Alyosha the son of a Gypsy chief (Centre de recherches tsiganes/Unikversity of Hertfordshire Press 2003)

Sofia Z 4515/Žofi-4515 i samarbete med Sofia Taikon. Bild: Amanda Eriksson. Tvåspråkig seriebok. Romsk översättning: Zandra Brezínska och Lars Demetri. (Bokförlaget Tranan 2006) Översatt till engelska av Janna Eliot (Mantra Lingua 2006), till norska av Bjönnulv Evenrud (Folk er folks gatebokandel 2015) och rumänska av Arina Stoenescu (pionier press 2016) Utgiven i ny upplaga på ”En Bok för alla” 2015.

Tiggare kan ingen vara – Konik či kamel te avel korovetso i samarbete med Jeanette Olsson. Översatt till romska av Jonny G Ivanovitch (Dokument press 2019)

Fyra böcker i samarbete med skrivarklubben i Rinkeby: Le Glaténge Pen Club – De romska barnens skrivarklubb:

Askungen i Rinkeby Teckningar: Amanda Eriksson. (Bokförlaget Tranan 2016) Översatt till romska av Fred Taikon: E Vušariájka ánde Rinkeby. (ERG-Förlag 2016) 

Daniels dag /Le Danielosko džes. Bild: Amanda Eriksson. Språk: svenska/romska/rumänska. Övers. till romska: Fred Taikon. Övers. till rumänska: Arina Stoenescu: De ziua lui Daniel/Le Danielosko džes. (ERG-Förlag och pionier press 2018)

Glad Påsk!/Te avél baxtalí e patradzi! Bild: Amanda Eriksson. Språk: svenska/romska/rumänska. Övers. till romska: Fred Taikon. Övers. till rumänska: Arina Stoenescu: Paște Fericit!/Te avél baxtalí e patradzi! (ERG-Förlag och pionier press 2019)

Min mamma är en ängel. Svenska med ordlista på romska. Övers. kelderas Fred Taikon, arli Fatima Bergendal. (ERG-Förlag 2020)

Radioföljetong: Pippi i Rinkeby. Prod Adam Szoppe, sändes på fem språk i Sveriges Radio 2018.