Jag har alltid beundrat människor som har mål och som strävar efter att uppnå dessa. Många av mina klasskamrater i högstadiet visste vad de skulle bli redan under studietiden, och många uppfyllde sina drömmar, medan jag alltid funderade på vad jag ville bli när jag blev stor – och aldrig haft en aning. Det mesta har verkat roligt i mina ögon, så hur skulle jag kunna välja? Flera av de jobb jag har sysslat med har jag fått på grund av nyfikenhet och tillfälligheter. Jag har så att säga slunkit in på ett bananskal, och ibland blivit kvar ett tag.

När jag hade tillbringat nästan fyra decennier bland bananskalen i detta jordeliv, och fortfarande inte bestämt mig för vad jag skulle bli när jag blev stor, dök det upp ytterligare ett skal att halka runt på. Jag hade vikarierat som fritidgårdsföreståndare i nästan tio år och jobbat på Skellefteås fritidsgårdar, när jag kände att det var dags med något nytt.

Mina söner hade börjat skolan och jag insåg att jag stod inför en del svårigheter gällande deras läxor. Min dotter hade jag aldrig behövt hjälpa med en läxa – hon var självgående – men pojkarna behövde hjälp med sina läxor. Matten var svårast (för mig alltså), och jag visste inte hur jag skulle göra. Jag skämdes och kände mig olustig inför uppdraget att hjälpa mina telningar med skolarbetet. Hur skulle det här gå? Ska jag behöva stå där med skammen och inte kunna hjälpa mina barn med läxan när de bara gick i mellanstadiet?

”Kunskapslyftet? Det låter kul!”

Räddningen blev Kunskapslyftet, en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som staten sjösatte i mitten av 1990-talet. Kunskapslyftet skulle ge människor chans att utbilda sig för att kunna få ett jobb, omskola sig till ett nytt yrke, få behörighet till högre utbildning eller vidareutbilda sig för bättre karriärmöjligheter. Samhället tyckte kort och gott att alla skulle ha gymnasiekompetens, och jag tyckte som vanligt att det lät kul!

När jag i samma veva blev erbjuden en fast anställning som fritidsgårdsföreståndare kändes det trångt och känslan att min kreativitet skulle dö om jag blev fast anställd överväldigade mig. Jag ville göra något annat, samtidigt som mitt förnuft sa att jag behövde göra något som kunde göra att jag skulle kunna hjälpa in barn i skolan.

Så jag tog beslutet att tacka nej till det fasta jobbet och sökte in till Kunskapslyftet på Medlefors folkhögskola. Komvux fanns också som ett alternativ men det var otänkbart, för den studieformen var jag säker på att jag aldrig skulle klara. Det där med pluggande var inte min vän. 

Betygen kom som en chock

Jag skickade efter mina betyg från högstadiet och kippade efter luft precis som en fisk med astma när jag öppnade kuvertet – de var sämre än jag mindes. Där stod det med svarta bokstäver på vitt papper hur dålig jag var. Jag insåg att om jag inte agerade snabbt skulle jag aldrig våga visa betygen för någon. Jag skämdes och ville verkligen inte att någon skulle få se hur värdelös jag var – jag hade ju trots allt lyckats lura en hel del med att jag hade någon form av kunnande. Men pappret jag höll i min hand bevisade verkligen motsatsen.

Jag pilade iväg över trottoaren och in i bilen som en skygg hind; det kändes som mina betyg stod stämplade i pannan på mig. När jag anlände till folkhögskolan hade jag repat mod och gick in till yrkesvägledaren med betyget i högsta hugg. Där lämnade jag över betyget till en ung, blond och blåögd kvinna som satt där med mitt öde i sina händer. Hon tittade länge på betyget och sen sa hon:

”Du kan inte läsa in gymnasiekompetensen.”

Jag fick fullständig panik. Hur skulle jag då kunna hjälpa mina pojkar med läxorna? Jag som redan hade sagt upp mig! Men jag har alltid varit kaxig så jag svarade: ”Det var det dummaste jag hört, och jag ska plugga!” Jag lade verkligen all min pondus bakom orden, allt medan jag krympte inombords för jag såg hur mina möjligheter till att bli antagen försvann ut genom dörren som en avlöning.

”Ja” svarade hon i lugn ton. ”Men du måste först läsa in högstadiet innan du kan läsa in gymnasiet.” Jag fullständig fes ihop på stolen av lättnad, och sedan studsade jag upp med orden ”Jag älskar dig!” till den minst sagt förvånade kvinnan, innan jag sprang iväg för att ringa hem och berätta den glädjande nyheten. Jag var antagen, trots – eller kanske tack vare – mina usla betyg!

Kunskap är ingen tung ryggsäck att bära

Jag började med att läsa in högstadiet under ett år och sedan gick jag vidare med gymnasiet. Efter tre år gick jag ut med en stärkt självkänsla och högsta betyg i alla ämnen. Jag var så stolt att jag kunde spricka: ”Hon var nog inte så dum ändå den där Lundqvistskan!” Nu kunde jag hjälpa mina pojkar hela vägen upp till gymnasiet utan att skämmas.

Jag hade vid 40 års ålder insett att jag faktiskt hade en del innanför pannbenet – jag hade ju fått bra betyg, det var inget fel på min intelligens. Jag som hade trott att jag kanske inte hade fått så mycket medskickat eftersom min skolgång inte hade funkat hade just bevisat mig själv motsatsen. Kunskap är ingen tung ryggsäck att bära, det lärde jag mig på Medlefors folkhögskola i Skellefteå. Det är en lärdom som gäller allt här i livet och som jag tog fasta på: Ju mer kunskap jag har ju mer makt över mitt eget öde har jag.

Dags att läsa vidare

Något år efter att jag gått ur folkhögskolan ringde min dotter Linda, som nu bodde i Göteborg. Hon sa att hon saknade mig, och jag saknade så klart henne också. Det är ungefär 100 mil mellan Göteborg och Skellefteå, vilket gjorde att vi inte kunde träffas så ofta som vi ville.

Hon frågade mig om jag kunde tänka mig att vara del i ett projekt som hon hade på gång, för då kanske hennes saknad inte skulle vara så stor. Så klart svarade jag ja, för vem kunde motstå hennes sockermun, även om jag var lite skeptisk. Men hur skulle det gå till? Men hon visste på råd: ”Vi har internet. Vi skulle ha projektet där!”

Ja, men vad var det då för sak? Jag var nyfiken, och som vanligt blev jag entusiastisk. Jag fick dyrt och heligt lova henne att inte backa ur om hon hittade ett sådant projekt. Jag lovade, så klart! Det jag inte förstod eller visste var att hon lurade mig, för jag hann bara lova så sa hon: ”Det är bra det för jag har förfalskat din namnteckning och skickat in en ansökan till Malmö universitet. Vi ska plugga socialt arbete A på distans tillsammans, och du måste skicka in dina folkhögskolebetyg.”

Jag svalde nästan luren i det ögonblicket. Jag menar det var ju en sak att läsa på folkhögskola, men jag hade inte ens vågat söka komvux! Nog för att jag kände mig stärkt efter folkhögskolan men universitet? Var hon inte klok?

En dag låg kuvertet där

Men eftersom jag hade lovat visste jag att jag inte hade något val, så jag skickade med bävan iväg betygen och tröstade mig med att det var nog ingen risk att jag blev antagen.

Så en dag låg det ett kuvert i brevlådan från Malmö universitet. Jag svalde hårt och öppnade brevet som sa att jag var antagen till kursen Socialt arbete A på Malmöuniversitet. Nu fick jag ångest! Hur skulle detta sluta? Men jag visste att jag hade lovat, och dottern skulle aldrig förlåta mig om jag backade ur.

Vi pluggade in hela A-kursen tillsammans och det var bland det roligaste jag har gjort. Det var så roligt så jag sökte B-kursen direkt. Det gjorde däremot inte dottern, för nu hade hon andra projekt på gång och i dem ingick inte jag. Jag avslutade B-kursen och fortsatte att plugga sådant som jag behövde för jobbet, eller om jag hittade något som verkade lockande och intressant. Alltid på distans och alltid vid sidan av jobbet med ungdomarna. Att ta studielån för att ha så här roligt var inte tänkbart. Jag och min make hade dessutom startat ett HVB-hem efter att jag hade slutat på folkhögskolan, så det fanns varken brist på jobb eller kurser att plugga.

”Varför har du inte tagit någon examen?”

Efter några år gick jag en utbildning som hette Queer och sexualitet i skolan och då hittade jag hem med mina studier. Kursen tillhörde ämnet etnologi. Samtidigt var det en som frågade mig om varför jag inte tagit någon examen när jag ändå pluggade så mycket. Det var något jag faktiskt aldrig tänkt på – jag pluggade bara för att det var roligt. Så jag funderade ett tag och sen bestämde jag mig. Jag sökte etnologi A, B, C och D och fyllde på med det jag läst innan. Det innebar att jag efter två år kunde stoltsera med mina examina.

Jo, jo Lundqvistskan hade nu en fil.mag. i etnologi! ”Märkvärdiga Jonas Olofsson” som mamma skulle ha sagt, för vem hade trott att det var möjligt? När jag ändå var igång tog jag ut en högskoleexamen i socialt arbete, för de kurserna hade jag redan läst in.

Mammas stöttning var viktig

När jag skulle skriva min C-uppsats hade jag bestämt att den skulle handla om resandefolket – ett ämne som jag visste att jag ville skriva om. Det var inget enkelt ämne, och jag behövde få min mammas godkännande vilket inte var självklart att jag skulle få. Men det var bara att ta kvigan vid hornen.

Närmare 50 år gammal, nervös som en tonåring som gjort något ofog klev jag innanför dörrarna hos mamma och berättade att jag skulle skriva C-uppsats. Hon blev jätteglad, ända tills jag sa vad den skulle handla om. Då blev hon först tyst, tittade länge på mig med en oroväckande rynka mellan ögonbrynen, och sedan kom det en kaskad av ord som talade mot att jag skulle skriva om resandefolket. Till sist stoppade jag hennes ordflöde och sade:

“Om du inte vill att jag ska skriva om resandefolket så ska jag inte göra det, men inte på grund av dina argument utan av respekt för dig och för att du inte vill att jag ska skriva om det.”

Hon var tyst länge. Sedan sade hon:

“Du är så tjurig att du kommer skriva den ändå, så jag har väl inget val. Jag lovar att stötta dig hela vägen. Men en sak ska du ha klart för dig – det kommer inte bli lätt och har du tagit f-n i båten får du ro han iland också!”

Läs mer

C-uppsatsen Stolta och starka - Resandefolket

Det är viktigt att vara stolt över sitt ursprung

Älskade mamma, hon stöttade mig verkligen hela vägen. Vi hade många samtal under tiden jag skrev. Hon öppnade sig för mig om sin barndom och jag lärde känna henne på ett helt nytt sätt. Utan hennes godkännande hade det inte blivit någon uppsats oavsett hur tjurig jag är, och det tror jag hon innerst inne visste.

Även under tiden jag skrev min D-uppsats, som också handlar om resandefolket, var mamma engagerad. Vi hade många givande diskussioner. Hon tyckte att jag var lite konstig som var stolt över att jag var resande, för hon var uppväxt med att det var något man inte skulle prata om. Men till sist fick jag fick uppleva att hon var stolt över det själv.

Läs mer

D-uppsatsen Liv med motgångar: en resandepojks berättelse

Min mamma var 80 år gammal när hon ställde sig upp i pensionärsgruppen hon deltog i och berättade att hon var resande. ”Ville de kunde de prata med henne efteråt”, sade hon. Jag skulle tro att ingen vågade prata med henne efteråt för hon var nog ganska barsk när hon sa det. Men hon sken som en sol när jag träffade henne. Hon sa att det kändes skönt att våga göra det, men att hon aldrig hade klarat av det om det inte varit för mig och Linda, som inte räds att berätta om vilka vi är. Det var en upplevelse som rörde mig till tårar och slog mina examina med hästlängder.

Kan jag så kan många andra!

När jag ser tillbaka på min resa tänker jag att det alltid finns hopp. Jag gick ur grundskolan utan ett enda godkänt betyg i de teoretiska ämnena (jag hade höga betyg i de praktiska ämnena) och lyckades läsa in mina examina ändå. Det betyg jag är allra stoltast över är mitt folkhögskolebetyg, för det fick mig att inse att jag kunde så mycket mer än vad jag trodde själv.

Jag brukar alltid säga till alla ungdomar som tycker det är jobbigt att misslyckas i skolan att skolgången är inget mått på hur smart eller kunnig man är utan det är det andra saker som avgör, och en misslyckad skoltid går alltid att ta igen när förutsättningarna ser annorlunda ut. För en sak är säker: Kunde jag så finns det stora möjligheter för andra att lyckas också.