Vi pratar i dag ofta om mänskliga rättigheter, och numera är till och med barnkonventionen lag i Sverige. Tjänstepersoner runt om i landet håller sig à jour med gällande lagstiftning – men alltför få håller sig à jour med den lagstiftning som ger nationella minoriteter rätt till sin kultur och sitt språk i vårt avlånga land. Det är beklagansvärt.

Vi pekar finger och fördömer andra länders oförrätter, till exempel massmord och försök till utrotning av urfolket indianer i Nordamerika. Men att vi gjort precis likadant med vårt eget urfolk samer och den nationella minoriteten romer och framförallt den grupp som då kallades för ”tattare” – det pratas det sällan om. Det är lättare att titta bortom horisonten än att blicka ner på sina egna oförrätter.

Vad kostar en förlorad identitet?

Jag var på en konferens för inte så länge sedan. Där pratade man om kriminalitetens kostnader för utanförskap i samhället. 26 miljoner kronor – det är prislappen för samhället för en individ i form av kostnader för till exempel fängelse, rättegångar och förlorade intäkter. Men vad är kostnaden för de som aldrig fick komma in i samhället? Vem pratar om kostnaden för de utanförskap som så många lever i idag? Om fattigdom, kollektiva trauman, minoritetsstress och ohälsa? Om vad den förlorade identiteten kostar?

Vad är priset för min identitet och min tillhörighet? Det är frågan jag ställer mig.

Samhället svek – och barnen betalade priset

I närheten av Vidkärrs barnhem finns en staty. Den föreställer ett litet barn som sitter på huk och håller om sina ben. Ett barn, ensamt och litet i världen. Ensamt och utsatt i ett kallt och ogästvänligt samhälle. Oönskad, vanvårdad och misshandlad. Men framför allt så otroligt ensam.

Tidigare stod det på skylten intill statyn "Under åren 1935–1976 har många barn mött kärlek och omtanke på Vidkärrs barnhem och fått en god start i livet.” Inget kan vara mer missvisande än så!

Här växte flera i min släkt upp. Helt ensamma bodde barnen, och de var otroligt utsatta utan någon närstående att få stöd eller tröst av. Syskon separerades och fick under inga omständigheter träffas. Helt ensamma fick de utstå både grov misshandel, pennalism och diskriminering.

Så många barn växte upp i ett Sverige som aktivt arbetade för rashygien och försökte med alla tillgängliga medel radera de icke önskvärda i samhället. Flera ur min släkt tillhörde dessa icke önskvärda. Och samhällets obarmhärtiga bemötande gav dem bestående sår, både kroppsligt och själsligt, som aldrig läkte. De fick betala ett högt pris för samhällets svek och oförrätter!

Vi måste prata om det här

Vi pratar aldrig om det pris som dessa personer fått betala. Om det otroliga lidande och de konsekvenser det gett enskilda individer och resandesläkten. Om det förlorade språket, den förlorande kulturen och den förlorade identiteten. Om den förlorade nationella minoriteten. Om resandefolket.

Vi pratar inte om hur Sverige till viss del lyckades i sitt försök till utrotning och assimilering av ”tattarna”. Vi pratar inte om hur det är att leva i ett samhälle med en förlorad identitet och ett kollektivt trauma. Vi pratar inte om gottgörning och bot. Om Sveriges skyldighet att vända om och på riktigt satsa för att vända trenden.

Nej, vi pratar inte om detta. Men det måste vi göra! 

Ge barnen en röst!

Vi måste ge dessa oskyldiga små barn en röst, och deras tragiska öde får inte falla i glömska. Därför vill jag be er att läsa antologin Den ohörda historien och Boken om Popp och hans mamma Alice: sjuttio års kamp för värdighet i utkanten av Göteborg och Sverige. Det är en smärtsam läsning på flera nivåer, men det är en nödvändig läsning för att förstå det jag pratar om. Det är så surrealistiskt och svårt att förstå, men vi måste försöka.

Du kommer att bli chockad. Ledsen. Förtvivlad. Och till sist kommer du att ställa dig frågan: Hur kunde detta ske i Sverige? Och varför talas det inte om dessa grymma
övergrepp som skett i statens namn?

Om Maria Bogeblad

Jag heter Maria Bogeblad, tillhör resandefolket som är en del av den nationella minoriteten romer. Är nyss fyllda 38 år och bor i Partille tillsammans med två barn och sambo. Jag arbetar som utvecklingsledare på en kommunal verksamhet i Göteborgs stad som heter Romano Center i Väst. Varje dag när jag går till mitt arbete tänker jag på de människor som faller mellan stolar, blir diskriminerade och inte får möjlighet att åtnjuta sina mänskliga rättigheter. Den nationella minoriteten romer tillhör en av dessa grupper som på många nivåer är utanför samhället. Jag vill ge röst åt dem som aldrig fick komma till tals och synliggöra dem som aldrig blev sedda.