När jag växte upp i slutet av 1970-talet var det fortfarande lagligt att sterilisera människor. Det sades inte öppet att det var på grund av deras etnicitet, men i nästan varje resandefamilj finns en släkting som blivit steriliserad. Den sista lagliga steriliseringen i Sverige (vad man vet) utfördes 1976. Då var jag fyra år gammal. 

Att växa upp i en liten småstad på Västkusten som resande var inte lätt. Först blev man mobbad, sen blev man misshandlad i skolan, sen blev man slagen på fritiden. Glåpord som ”tattarjävel”, ”din zigenareunge” och annat var vardagsmat.

Musiken följde och hjälpte mig

Skolåren gick, och jag var tvungen att slå mig fram för att överleva. Jag blev själv en mobbare och satte mig över andra, som jag kände att jag kunde skrämma och ge igen på. Ett hemskt beteende, det känner jag i dag, men som barn blev det en överlevnadsstrategi.

Efter ett tag sökte jag mig till punkrörelsen. Där jag kunde vara mig själv oavsett ursprung eller identitet. Där var vi alla lika och hade samma intresse – musiken. Redan 8 år gammal blev jag trummis i ett punkband och när jag var 11 år fick vi åka på turné i både Sverige och Norge. Skolan fick vänta. Där blev man ju ändå alltid nedtryckt. Musiken följde mig och hjälpte mig.

Genom många år, många band och många ställen har jag rest och uppträtt både i Sverige och utomlands. Men i sena tonåren ville jag hitta tillbaka hem till min kultur, så jag lämnade punkrörelsen.

Jag började söka mig tillbaka, men de som jag hade växt upp med såg jag försvinna framför mina ögon. De gick bort en efter en och lämnade tystnad efter sig. Den yngre generation som fanns kvar saknade intresse och kunskaper om vårt folk, om resandefolkets historia, språk, musik och traditioner.

Många valde att dölja vår kultur

Jag var 18 år gammal när jag tillsammans med en lite äldre resande bildade den första föreningen för resandefolket i Sverige. Vårt mål var att bevara och främja vår kultur och särart som etnisk minoritet. Men resanderomer var inte accepterade som etnisk minoritet i Sverige på 1980-talet. I stället ansågs vi vara en social grupp utan kultur, rättigheter eller språk.

Att många valt att inte visa vår kultur öppet hade sina skäl. Och nu blev det så även mot oss: Vi fanns inte! Vi kämpade i många år med vår förening och la grunden till mycket som skulle komma senare, under 2000-talet. Föreningen levde till min glädje vidare men i annan regi. 

Mitt eget folks musik blev viktig för mig

Jag fortsatte med musiken, men nu var det inte punken utan min egen och mitt folks musik som låg mig närmast om hjärtat. Det var själen i sångerna som min mormor sjöng som jag försökte rädda. Det var känslan som hon och hennes bröder, mina morbröder och vänner, spred när de besökte oss i hemmet som jag försökte bevara.

Min familj är musiker – både på min fars och min mors sida. De försörjde sig på musik, så musiken var alltid närvarande genom uppväxten.

Jag fick mycket uppmärksamhet i början av 1990-talet då jag gick ut öppet med min identitet som resande och sjöng våra sånger offentligt. Då delade jag också med mig av en musikskatt som alltid varit för våra egna, inte för utomståendes, öron. Det var inte alla som tyckte det var bra.

Under åren har jag medverkat i både radio- och tv-program. SVT gjorde en musikdokumentär om mitt arbete som samlare och traditionsbärare av resandefolkets visor. Med våra sånger har jag uppträtt både i Norge och Sverige – på allt från bibliotek, Liseberg och Skansen till stora konserthus. Ibland har jag varit ensam och ibland i projekt, till exempel med folkmusikern Marie Länne Persson och andra. Marie och jag skrev en sångbok om romanifolkets visor i samarbete med Svenskt Visarkiv.

Jag hade också en roll i föreställningen Resa utan slut som handlade om kravallerna i Jönköping 1948, när Jönköpingsbor gick man ur huse för att jaga bort ”tattarna”. Då, 1948 och tre år efter andra världskrigets slut, valde myndigheter och kyrkan att titta bort.

Nordic Romani Festival startade 2012

År 2012 var det 500-årsjubileum av romernas historia i Sverige. Det var viktigt för oss resande, för våra förfäder kom till Stockholm en dag i september 1512. Men ingenstans talade man om det. Alla andra romska grupper uppmärksammandes, men inte resandefolket. Det var som om vi inte fanns.

Jag och en vän, Anita Santesson, beslutade att vi måste göra något. Tillsammans med min musikervän Marie Länne Persson och många andra fina initiativtagare anordnade vi den första Nordic Romani Festival. Festivalen blev mycket uppskattad. Det kom gäster från hela Norden. Året efter gjorde vi om det, och sedan försökte vi lämna vidare till yngre personer som vi hoppades skulle förvalta vårt projekt. 

Nordic Romani Festival vann pris som årets arrangör på Folk & Världsmusikgalan i Gävle 2013, och samma år fick jag pris som årets traditionsbärare. Sedan dess har jag fortsatt med musiken och gett ut flera cd-skivor med resandemusik. 

Berättelsen om resandeflickan Rosita

Anita Santesson och jag skrev också ett manus om resandeflickan Rosita. Vårt manus fick pris i tidskriften Le Romané Nevimatas tävling 2013, och sedan blev den en bok som 2014 fick Sveriges Radios barnromanpris. 

Berättelsen om Rosita, 5 768 visningar på Youtube, har getts ut i tre utgåvor och används ofta i skolorna. Den fjärde utgåvan av boken och uppföljaren 9 Liv ges ut våren 2021. 

Det är svårt att skriva, för hur man än vänder på det kan vi fastna i fördomar. Ska vi försköna Rositas liv bara för att hon är en romankaraktär och resande? Eller ska vi berätta om hennes sorger och de besvär som finns i familjen? Blir hon ambassadör för alla resande? Efter mycket funderande har vi valt att berätta historien om Rosita precis så som den kom till oss. Det var som om den legat någonstans i berättelsernas skog och väntat. När den kom, var den en redan färdig historia som krävde att bli berättad. Rakt ur hjärtat. 

Vi måste äga vår egen berättelse

Nu har vi tagit över mycket av rodret själva, för det känns extra viktigt att ha kontroll över varje steg i en kulturprocess. Så mycket kan gå fel när andra ska berätta eller göra saker om oss romer. 

Det kan tyckas som jag skryter över priser och utmärkelser, men de är viktiga eftersom de synliggör och betyder något. För tio år sedan trodde folk att resande inte fanns. I dag är det lite annorlunda och boken om Rosita har bidragit till det. Unga läser den i skolan och många skriver till oss – både resande och andra. Det betyder något.

Det finns ytterligare ett skäl till att priserna är viktiga. Sedan en tid tillbaka har romer synliggjorts men om ett tag är det kanske inte längre inne att stötta vår kultur. Vem vet hur morgondagen ser ut?

Vi är vinnare och överlevnadsmänniskor!

Mina föräldrar som var min drivkraft, gick bort i sjukdom 2018. Min värld rasade samman. De var länken till allt det gamla och kärleken till allt det som jag kämpat för. I deras namn har jag tagit nu ett beslut, för så länge det finns så mycket okunskap, fördomar och vardagsrasism mot mitt folk måste kampen fortsätta. 

Så jag tog upp gitarren, satte pennan i handen och skrev ett nytt kapitel i mitt liv med rubriken Vi resande är inga offer utan vinnare och överlevnadsmänniskor! Man kan förändra och påverka mer än vad man tror – trots en dålig start i livet, trots bristfällig skolgång, trots fördomar och trots motgångar. Man måste behålla glimten i ögat, gå med rak rygg, tro på sanningen och rättvisan och le!

Devlesa