Gästkrönika av Domino Kai.

Att jag fick en bättre start i livet än mina föräldrar och äldre släktingar är ett faktum. Mina föräldrar gjorde sitt bästa för att vi barn skulle få bättre förutsättningar och möjligheter än vad de hade fått i sina liv, men trots detta växte vi barn upp med en stark kännedom om den antiziganism som fanns runt om oss i vardagen. En antiziganism vars symtom var förbud och exkludering, när vi jämförde oss med andra.

Men dessa symtom blev normaliserade för oss – det var så här det var, utan några egentliga svar på varför. Vi var alltid en del av det svenska samhället och majoriteten – men ändå inte. Vi tilläts inte vara det, när det väl gällde. Ordet ”men” som ofta binder samtal och meningar var det vi fick höra eller fick som svar i dessa situationer: ”Det är klart att detta även gäller er men ni är ju …” Och så fortsatte det under min uppväxttid.

”Jag duger som jag är”

Det finns några speciella minnen som fortfarande gör särskilt ont när jag tillåter mig själv att tänka på dem, vilket får mig att fundera: Vad är det vi gör mot barnen? Vart försvann sunt förnuft? Är inte alla barn lika mycket värda att få likvärdiga möjligheter att uppfylla sina drömmar? Vi tillåter att stigmatiserande bilder fortgår och rotar sig även i nästa generation utan att tänka: Vad hade jag känt om detta handlade om mina egna barn?

Komplex diskriminering och fördomar ger komplexa konsekvenser, där individen som drabbas bär med sig kränkningen livet ut och för en inre kamp med att hitta tillbaka till balansen och till en starkare självkänsla: ”Jag duger som jag är.” 

Känslan att få vara en del av majoriteten

År 2013 reste jag till Skopje, Makedonien, med ett par vänner för att ta del av en romsk filmfestivals tioårsjubileum. Jag kände mig upprymd, eftersom jag eventuellt skulle få träffa min stora förebild Esma Redzepova, som jag haft privilegiet att får intervjua fyra gånger. Esma – kvinnan som blivit nominerad till Nobels fredspris två gånger, som framlidna Indira Gandhi titulerade ”den romska musikens drottning”, som har adopterat 47 barn från fattigdomen, som har betalat vårdkostnader i miljoner för medellösa romer, som var president Titos favoritartist, som hade en makalös karriär främst inom musiken men även inom andra genrer som artist i minst 57 år. Esmas signum är melodin Shajorie chukarie (”Vacker flicka”), som hon spelade in vid 16 års ålder. Vem kan inte blir upprymd av en fantastisk persona?

Jag minns när jag steg av planet och mötte en mur mot ansiktet av den böljande värmen – det var plus 40 grader. Hur skulle det här bli, med alla möten och träffar med folk, där kostym ibland var kutym i sammanhanget?

Mellan alla möten besökte vi även Šuto Orizari (oftare kallat Šutka) – som är den romska stadsdelen i huvudstaden. Den hade jag hört en hel del om tidigare, eftersom en jordbävning på 1960-talet drabbade Skopjes medborgare tragiskt – många miste livet och familjer sina hem och ägodelar. Staden uppgav då en del obebodda områden utanför dåvarande stadsgräns till romer som mist allt. Där fick de börja om, bygga sina nya hem och börja ett nytt liv i det som kom att bli den romska stadsdelen Šutka. Även Esma Redzepova bidrog genom till uppbyggnaden genom välgörenhetskonserter, där alla biljettintäkter gick till stöd och hjälp för romerna. I dag bor cirka 40 000 romer där och nu skulle jag för första gången få uppleva det själv. 

Känslan av att för första gången vara en del, och accepterad, av majoriteten fick mitt känsloliv att flippa ut allt mer, ju mer dagen led mot kväll. Att få se mataffärer med romsk personal, romska förskole-, grund- och gymnasieskolor, marknadsstånd, publika transporter, polis och borgmästare, där alla var romer, var helt obegripligt för mig. Alla bostäder och hus med romska gatunamn – det var ett hallelujah moment. Ibland visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta, vilket fick mig att spontant börja sjunga, minns jag, från hjärtats djup av tacksamhet! Jag minns inte vad jag sjöng, men det var något slags hyllning till allt det jag såg och fick känna.  

Alla har rätt att fullfölja sina val i livet

Jag funderade efteråt på varför så många som säger att romer inte kan eller vill. Det är klart alla vill försörja sina familjer och sig själva, om förutsättningarna finns där. Fullfölja sina val i livet. Finns det något mer logiskt än det? Fråga dig själv. 

Klockan närmade sig sju på kvällen, och vi satte oss på ett café för lite vila innan vi skulle vidare till sista mötet med en gemensam middag. Jag kunde inte för en sekund sluta tänka på alla fantastiska intryck jag fått under dagen. Mina vänner beställde kall läsk, för det var fortfarande närmare 40 grader varmt. Jag fick också frågan vad jag ville beställa av servitören, men jag fick tunghäfta och tittade storögt på mina medresenärer en lång tid, tills de började skratta. Jag hamnade i chocktillstånd av att jag fick frågan att beställa på romanes. När får du höra att romanes är majoritetsspråket även i ett café?! Många gånger har jag sedan tagit upp den upplevelsen, för att människor har behövt höra detta.

Sätt människan först!

Det är fortfarande en märkligt positiv och berusande känsla inombords när jag tänker tillbaka till de dagar jag fick besöka Skopje och Šutka. Där normen för en gångs skull var jag och mina vänner, tillsammans med alla andra. I dag kan jag tänka och känna hur det är att få tillhöra majoriteten. Att ens existens är likvärdig andras runt om. Att det inte är min romskhet som ifrågasätts utan mitt handlande som medborgare, som vem som helst. Där antiziganismen inte får möjlighet att ställa samhällsnormen om vem är välkommen på lika premisser och vem som inte är det.

Tänk vilken befriande tanke och känsla att få sprida det i världen. Att vi alla sätter människan först! Därefter kommer allt annat vi får med oss i arv och som vi själva väljer under livets gång. Det är inte svårt egentligen, men vi gör det svårt för oss själva, och andra många gånger och det handlar om makt och kontroll över andra på olika sätt. 

Det finns mer än tillräckligt kvar att göra – och vi gör det bäst tillsammans

Vi romer har inget egentligt eget land men århundradena har trots allt gett oss geografiska områden som vi i dag kallar för våra hemländer. Alfred Nobels litteraturpristagare Günther Grass sa i sitt tacktal: ”Romer är de egentliga européerna, de känner inte till några gränser.”

Jag kan hålla med om att det finns historiska skäl till att vi romer ofta inte känner samma gränser som majoriteten ibland, och där majoriteten av världen av okunskap kan lägga skuld på romer för den situation många lever i, där konsekvenserna av en komplex diskriminering och rasism utesluter från rösträtt i en del länder, där drägliga bostäder och arbete förvägras, ja – där de mest fundamentala rättigheterna förvägras.

Det leder min tanke till att vi har mer än tillräckligt kvar att göra, och det gör vi bäst tillsammans. Och om vi gör det tillsammans så blir vi alla framöver ett med hela världen som vårt allas egentliga hemland. Låt oss ha detta åtminstone som ambition och strävan!

Sveriges läsambassadör Bagir Kwiek bjuder regelbundet in gästkrönikörer från minoriteten romer. Tidigare krönikörer:

Domino Kai om trappscenen på Göteborgs stadsbibliotek

Renata Useinova med dialog från ett långfilmsmanus 

Ajten Berlafa om bilder av den romska kvinnan i litteraturen och media