Vem älskar samverkansmodellen?
Svensk byråkrati när den är som bäst – det är kultursamverkansmodellen! Att få regioner, kommuner och stat att samverka på bästa sätt – för kulturens utveckling och för invånarnas tillgänglighet till och delaktighet i kulturlivet.
Jag har haft glädjen att få arbeta med samverkansmodellen i tre län, ibland som kommunal företrädare, ibland som regional. Jag minns tiden före kultursamverkansmodellen och jag ser idag att tillit skapats, roller definierats och bättre resultat har nåtts.
Det finns olika positioner att inta i arbetet med kultursamverkansmodellen. Det vi sett är att om vi alla intar en framåtlutad och medveten roll så kan vi få mer pang för pengarna.
Regionens position som 360-graders samordnande och samverkande part är central. Det gör också att regionen rättmätigt blir en projektionsyta för andras förhoppningar och önskemål. De är ofta huvudmän och grundare av de regionala kulturinstitutionerna. Regionerna är erfarna processledare med stark medvetenhet om de skilda förutsättningar som finns i ett län. De kan vara geografiska, demografiska, sociala och alltid präglade av historiska betingelser på ett eller annat sätt.
Den största kommunen har en unik position. Den är ofta men inte alltid residensstad med allt vad det innebär av historiska satsningar på samhällets infrastruktur och service. Residensstaden tar självklart ledartröjan och agerar draglok i många utvecklingsfrågor. Här finns specialistkompetens inom alla kommunens ansvarsområden och kulturpolitiken är tydligt definierad. Egna kulturinstitutioner eller samfinansierade med regionen ligger ofta här. Det finns nästan alltid en särskild dynamik mellan den största kommunen och regionen men också mellan den största kommunen och de övriga kommunerna i ett län. Om den hanteras klokt kan berg förflyttas.
För kommuner i övrigt, från övriga större kommuner med egen tydlig kulturpolitik och verksamhet till de allra minsta kommunerna där bibliotekarien och kulturskolans pedagoger tillsammans med föreningslivet utgör navet för all kulturverksamhet. Att mäkta med att söka projektmedel eller att ha tid att samverka i nya konstellationer kan vara en utmaning. Vi på Kulturrådet är medvetna om att förutsättningarna för samspel med det som regionerna och staten samfinansierar skiljer sig åt.
Från staten, eller den nationella nivån är vi en tiohövdad specialistorienterad skara med Kulturrådet som ansvarig part. Vi ska säkerställa statlig samordning och nationell överblick. Alla som ingår i samverkansrådet bidrar med kompetens, särskilda resurser till kultur eller produktioner runtom i landet som är en viktig del för kultursamverkansmodellens genomförande. Att staten samordnar sig med myndigheter inom andra politikområden som Tillväxtverket, Boverket och Skolverket är självklart om än utmanande. Myndigheter hör till olika departement och att etablera kvalitativ samverkan på tvären kräver förberedelser och tid.
Själva grundförutsättningen för samverkansmodellen är samråden med kulturlivets aktörer: det fria kulturlivet, professionella kulturskapare, föreningslivet i sin brokighet, barn och unga och inte minst Sveriges nationella minoriteter och urfolket samerna. En ansvarsfull arbetsmetod för ett oerhört komplext landskap som kulturpolitiken håller samman.
Jag vet inte hur många som älskar kultursamverkansmodellen men den utgör tveklöst grunden för genomförandet av den nationella kulturpolitiken. Jag är beredd att tro att fler politikområden skulle tjäna på att möta sina utmaningar på samma kunskapsproducerande och hyfsat realistiska sätt. Kanske skulle Sverige vara en bättre plats då. Jag tror fortfarande på kultursamverkansmodellen och hoppas att utvecklingen av den sker varsamt.
Kajsa Ravin
Generaldirektör Kulturrådet