Till navigation Till innehåll
Foto på Romek, som överlevde nazisternas styre i Polen.Foto på Romek, som överlevde nazisternas styre i Polen.Foto på Romek, som överlevde nazisternas styre i Polen.

Romek överlevde nazisternas styre i Polen.

Gästkrönika: Min morfars överlevnadsberättelse – en berättelse bland många

Detta är Sandra Kwieks morfar Romeks berättelse om hur han överlevde nazisternas styre i Polen. "Vi barnbarn fick alltid historien berättad för oss av morfar, och nu vill jag dela med mig av hans livsberättelse och få hans röst hörd. Tänk hur många fler överlevnadsberättelser det finns därute!"

– Romek skynda dig, mamma behöver grädden till maten.

– Ja Vatchia, jag kommer!

I dag är det min brorsdotters födelsedag. Pappa och mamma har ordnat en stor festmåltid för oss alla. Deras present är ett par diamantörhängen och pappa är så stolt att han kunnat köpa dem. Hela familjen är samlad som alltid.

Vi bor i en stor herrgård med ett stall med hästar. Pappa och hans bröder köper och säljer hästar. Vi bor alla tillsammans med mina farbröder och deras familjer. Jag är yngst i syskonskaran. Jag har fem bröder och två systrar, och min favorit är min storasyster Dzidzia. Hon tar hand om mig för det mesta, när pappa är borta och arbetar med hästarna och mamma är upptagen med alla hussysslor. Mina äldre bröder är redan gifta och har egna familjer men de bor fortfarande med oss på herrgården.

– Vatchia jag kan faktiskt gå själv till byn och köpa grädde, jag är stor nog.

– Haha, Romek. Du är sex år bara, en liten bebis!

Vi springer fort och håller varandra i handen, och vi vet att hela familjen redan är samlad och väntar på maten.

När vi kommer upp på kullen hör jag någon skrika på ett språk jag inte förstår. Vatchia drar ner mig i gräset och säger att jag ska vara tyst:

– Romek inte ett ljud nu.

– Men vad händer? Vem är det där?

– Det är de farliga soldaterna som pappa alltid säger att vi ska springa ifrån.

Vi stannar på marken och hör hur de skjuter med pistoler, och det känns som en evighet innan det blir tyst. Vatchia kikar upp för att se ner på gården om soldaterna är kvar. Plötsligt hör jag hur någon skriker på det märkliga språket. Min syster säger:

– Romek res dig upp och spring nu!

Min syster drar upp mig och vi springer så fort vi kan. Jag hinner inte ens fråga varför vi springer bort från vårt hem – jag vet bara att något väldigt dåligt har hänt. Vi springer och jag kan höra hur soldaterna hinner ikapp oss. Vatchia skriker att vi måste springa fortare. Jag snubblar till, men jag reser mig upp snabbt och när jag lyfter upp blicken ser jag att hon har kommit en bit före mig. Plötsligt hör jag hur soldaterna avfyrar ett skott och jag ser hur Vatchia ramlar ner mot marken. Jag hinner inte ens tänka utan jag sätter fart emot skogen och springer allt vad jag kan.

Jag stannar till för att höra om de är efter mig. Men det är alldeles tyst. Jag vågar inte röra mig eller ta djupa andetag för rädslan att soldaterna ska hitta mig är så stark.

Jag vet inte hur länge jag sitter i skogen, jag vet bara att mörkret omsluter mig och jag måste ha slumrat till. Jag vaknar av kylan och solstrålarna som tränger sig in bland grenarna. Minnet av soldaterna dyker upp, så fort jag öppnar ögonen och paniken kryper inpå. Jag fortsätter sakta genom skogen för jag vågar inte vända hem igen. Den enda plats jag kan tänka mig att gå till är bageriet i byn, för bagaren är en nära vän till vår familj. Han kan säkert hjälpa mig tillbaka hem igen, tänker jag.

Jag lyckas ta mig till bagaren utan att någon lägger märke till mig, och när bagaren ser mig drar han in mig i bageriet. Innan jag hinner förklara vad som hade hänt kramar han om mig.

– Romek hur kom du hit? Såg någon dig?

– Nej ingen såg mig tror jag. Jag sprang så fort jag kunde.

Jag förklarar för honom vad som hänt dagen innan och hur jag och Vatchia lyckades fly. Han funderar på vad vi ska göra:

– Jag åker förbi ditt hem imorgon bitti och kollar vem som är kvar. Men du måste lova att inte gå ut härifrån. Får de tyska soldaterna reda på att du är här tar dom dig.

– Men Vatchia ramlade i närheten av skogen, jag måste tillbaka för att se om hon är kvar. Hon är skadad, dom sköt henne och jag måste rädda henne, hon är …

– Lugn nu grabben, vi får vänta tills imorgon.

Dagen efter går några i byn till mitt hem, för alla har hört om de tyska soldaterna. Det visar sig att soldaterna har dödat hela min familj, och Vatchia med. Bara jag har överlevt och den enda levande släkting som finns kvar är min faster Keka, som är bortgift i en annan by.

Ett liv på flykt

I tre år gömde bagaren mig i sitt hem, innan jag gav mig av för att leta reda på min faster. Jag reste från by till by för att hitta andra romer. Kanske de visste var min faster fanns? Men det var svårt att överleva med de tyska soldaterna som var överallt. Jag fick stjäla mat och hitta någonstans att sova. Åren gick men jag hittade inte min faster. De tyska soldaterna fick tag på mig några gånger, men jag dödade dem innan de hann döda mig. Nätterna blev allt kyligare och ibland fick jag värma mig på lik som ännu inte hunnit kallna.

Jag var 15 år när de polska poliserna tog fast mig för stöld. Jag fick fängelse i 15 år och där lärde jag mig att både läsa och skriva. Men det var ett hårt liv i fängelset. Varje dag hittade fängelsevakterna nya metoder för att förpesta livet därinne ännu mer.

När jag blev fri fortsatte jag att leta efter min faster. Jag träffade många romer på vägen, men ingen visste vem hon var. Till slut träffade jag en romsk tjej i byn, Gabeta hette hon. Hon tog med mig och visade var min faster var någonstans. Äntligen efter många års sökande fann jag faster Kieka!”

Om Sandra Kwiek

Mitt namn är Sandra Kwiek. Jag är 29 år och mamma till två barn, Izabelle och Gabriel. Just nu är jag involverad i en förening som heter Gipsy Queens. Jag och mina två fastrar startade föreningen med ett huvudsyfte – att få börja släktforska och hitta vårt ursprung. Det finns så många historier som våra äldre kan berätta, men för varje generation försvinner vår historia med dem. Allt jag hittills kan om min historia och mina släkt har jag främst fått veta genom mina far- och morföräldrar.

Story telling är det sätt som hållit vår historia och vårt språk vid liv, om man tänker efter. Att de äldre berättar om sina upplevelser är ett sätt för dem att göra sina röster hörda och inte glömmas bort.

Just nu håller jag på med ett projekt som heter ”I sagornas värld”. Där vi skriver ner gamla sagor som vi fått berättat för oss när vi var små. Det är ett alldeles underbart projekt, där jag får leva ut mina författardrömmar. Böcker har alltid varit en stor del av mitt liv, och att nu själv få skriva ner sagor är helt otroligt kul!

Jag valde att skriva om min papo (farfar) Romek, för att hans historia alltid har påverkat mig mycket. Han är den starkaste person jag någonsin har känt. Därför skrev jag en förkortad version om hur han överlevde. Hans historia förtjänar att bli hörd och får inte glömmas bort som ytterligare en gammal berättelse.

Gästkrönikor

Sveriges läsambassadör Bagir Kwiek bjuder regelbundet in gästkrönikörer från minoriteten romer. Tidigare krönikörer:

Domino Kai om att vara en del av majoriteten
Domino Kai om trappscenen på Göteborgs stadsbibliotek
Renata Useinova med dialog från ett långfilmsmanus 
Ajten Berlafa om bilder av den romska kvinnan i litteraturen och media